Läkare – dröm eller mardrömsyrke?

av

adr.jpgDet kom ett mail från en tidigare student som nu gör AT. Såhär skrev han:

”Skulle Du vilja föreläsa för ca 250 AT-läkare i oktober (25-26/10, Uddevalla)?

Årets tema är under utformning, men vi hoppas beröra det faktum att många yngre läkare efter en inspirerande studietid, i varierande grad vantrivs, mår dåligt eller känner sig likgiltiga inför den yrkesbana de med stor entusiasm just påbörjade. Vi undrar varför.

Är det oss det är fel på? Har vi fel inställning till yrket? Till patienterna? Eller är det systemets fel? En missnöjeskultur vi tar till oss? Är vi ”fel” personligheter som antas till utbildningen överhuvudtaget? Fel förväntningar? Spelar specialitetsvalet ngn roll? Finns det coping-strategier som man kan utveckla med tiden?

Att vi önskar Dig som föreläsare är bl.a. för att vi tror att psykologin i patientmötet är ett nyckelämne. Likaså fenomenet empati, och varför den ibland sviker. Sen är vi i stort behov inspiration – dina texter och ditt arbete har alltid inspirerat.”

Smickrande, men oroande. De här unga människorna har dragit på sig gigantiska studielån, de har levt långt under det som normalt brukar betraktas som en rimlig levnadsstandard (många har exempelvis inte haft råd att gå till tandläkaren), de har ansträngt sig, läst på kvällar och helger, tagit sig igenom en lång och krävande utbildning.

Då borde de väl komma ut i ett arbetsliv som var meningsfyllt, välavlönat (så att de hade en chans att komma ikapp de jämnåriga som började tjäna pengar tidigare), roligt och tillfredsställande?

Det kunde man tycka. Men verkligheten ser uppenbarligen annorlunda ut.
En fråga som AT-läkaren inte tar upp när han funderar över vad missnöjet kan bero på är hur de nya AT-läkarna blir bemötta. (Se tidigare inlägg om ”Tingsnotarien” 2/2). Jag har nog aldrig blivit så systematiskt illa behandlad som under min tid som AT-läkare, och det var ändå trettio år sedan. Jag minns en morgon då jag varit jour på Södersjukhusets akutmottgning, och överläkaren sa till mig att jag inte fick gå hem förrän jag hade fixat in nattens patienter på någon avdelning. Alla avdelningar var fullbelagda, ingen ville ta emot några fler patienter. Jag stod utanför ambulansintaget och grät för att jag var dödstrött och inte kunde övertala sjuksköterskorna att ta emot några överbeläggningar. (När överläkaren sedan ringde själv, surt, var det plötsligt inga problem, och patienterna försvann iväg dit de skulle. Han måste ha vetat att jag inte kunde klara uppgiften – varför bad han mig då? Sköterskorna måste ha vetat att de skulle bli tvungna att ta emot patienterna. Varför då inte bara säga ja direkt?)
Fast det duger inte att generalisera utifrån sig själv. Jag skulle vilja veta vad det är som dagens AT-läkare upplever som demoraliserande. Jag har tackat ja till uppdraget, och funderar på om det skulle gå att börja med att skicka en enkät till de 250 AT-läkare som förväntas komma.

Det är allvarligt om våra unga läkare inte trivs med sitt yrke – och jag misstänker att problemet inte ligger hos dem, utan snarare i den arbetsmiljö de hamnar i. Här behövs det mer kunskap, för att sedan kunna fundera på vad som kan göras för att förbättra situationen!

Jag återkommer!

16 svar på ”Läkare – dröm eller mardrömsyrke?”

  1. Hej Åsa!

    Jag är precis färdig med min AT och har en känsla av att nu är jag inte längre livegen. En underbar känsla med andra ord. Jag hade dig som föreläsare/kursledare på KI någon av de prekliniska terminerna och älskade varje sekund av den kursen. Jag såg fram emot att komma ut i arbetslivet och få använda mig av det jag bla lärt mig på din kurs. Väl ute som AT-läkare var inte alltid livet så enkelt. Jag älskar arbetet som sådant, älskar att handlägga patienter ffa på akuten och jag är bra på att arbeta under pressade situationer. Men det som har varit det svåraste under hela min tid som AT är just det du beskriver ovan, nämligen en form av maktmissbruk från vissa äldre kollegor. Särskilt fick jag erfara det under vissa placeringar som är mer mansdominerade än andra (läs ortopeden). Sen tror jag att hela strukturen på tjänstgöringen är felaktigt uppbyggd i viss mån. Det förväntas att vi ska göra minst lika mycket, eller gärna mer än dom som arbetat i systemet under många år. Vi har varken kunskapen eller erfarenheten vilket gör att jobbet tar oss dubbelt så lång tid. Uppmuntran är något man sällan ser (bortsett från om man har modet att direkt fråga ”hur tyckte du att det där fungerade för mig?). Jag är en sån person som ”står på mig”, som vågar säga ifrån, som inte tar på mig mer än vad jag tror mig hantera… vilket inte alltid är helt populärt hos äldre kollegor, men jag vill kunna se mig själv i spegeln om kvällarna och ändå känna att jag gjort ett bra jobb, och att jag samtidigt tar hand om mig själv. Men jag har kollegor som inte orkar ”stå emot”, som jobbar över, som sliter ut sig, som är deprimerade etc.. och det redan under AT. Det är helt förskräckligt.

    Nåja, tack för ditt inlägg och hoppas på att få höra mer om den föreläsningen. Skulle gärna komma och lyssna (antar att det är på AT-stämman?) även om jag inte längre är AT.

    MVH/ Nyleggad 🙂 och inte längre livegen

  2. Hej Åsa,

    Tack för ett intressant inlägg som jag som blivande AT-läkare studerade med stort intresse.

    Jag kan inte annat än instämma med såväl artikeln som med tidigare kommentarer, vilka har fokuserat på osunda arbetsförhållanden. Dock anser jag att detta grundas redan under kandidattiden, och – känns det som – i viss mån dessutom är könsberoende. Redan nu förväntas vi stanna kvar på avdelningen ”iallafall mellan 8.00 och 18.30” (utan lön, utan möjlighet att hinna tjäna pengar eller plugga) som jag fick förklarat för mig av en äldre doktor idag. Min handledare, nyutexaminerad, sitter kvar betydligt längre än så om dagarna. Det råder något av en inställning av att ju mer man arbetar, desto duktigare blir man i sitt yrke. ”Välkommen till den hårda verkligheten”, såsom ovannämnda blivande kollega förklarade med något av ett skadeglatt leende.

    Lite känns det för mig somm en gammal tradition som gått i arv. Vilken patient mår bättre av att handläggas av en doktor som är trött intill bristningsgränsen? Kanske måste vi som kandidater, AT-läkare etc lära oss att säga nej, att stå på oss mer? Det är ju verkligen hemskt om vi istället går hem och mår dåligt över allt som vi inte hann göra, trots att vi jobbade som djur hela tiden. Det är också hemskt om/att kulturen uppmuntrar denna missnöjestanke istället för att trötta oss i det vi gör bra.

    Ser fram emot enkätresultatet!

  3. Oj. Vore kul att kunna säga emot de som skrivit ovan, men tyvärr.
    Gör min St nu och tycker det är underbart att vara doktor!
    Men AT-tiden, ingen orkar riktigt engagera sig för som de säger ”AT-läkarna är här så kort tid”.
    Men det är ju den första tiden som doktor, man (iallafall jag) är livrädd att göra fel, överlycklig att vara färdig med pluggandet och helt osäker på alla rutiner. Yr i bollen av alla nya människor man träffar och förväntas veta namnet på. Rädd att bli lämnad med något man inte klarar. Det är en tuff tid.

    I mitt landsting pratar man om att alla ska få börja i primärvården, för att ha en slags fast punkt under tiden. Jag hopaps att det kommer att göra det bättre. Men sedan tror jag att våra äldre kollegor måste fås att förstå att även om tiden är kort så är den jättviktig!

    Känner inte riktigt igen mig i jobba över jämt försaka allt-pratet, det är lugnare häruppe i norr. (tips)

    Ha det gott!

  4. Den 15/3 ska jag till AT-stämman i Stockholm för att tala om mindfulness i konsultationen. Då tänker jag be deltagarna skriva ner hur de ser på stressfaktorer under AT. Vidare har jag tagit kontakt med Marie Dahlin, överläkare på psykiatriska kliniken, St. Göran. Hon har stor erfarenhet av att arbeta med enkäter om arbetsrelaterad stress, psykisk hälsa, utbrändhet m.m. Hon tycket att det vore intressant att göra en studie av samtliga AT-läkare. Så utifrån mailet ovan utvidgar vi till rapporter från deltagarna på AT-mässan (brukar vara några hundra). Utifrån de svaren ser vi till att vi använder rätt enkäter när vi går ut med den större undersökningen. Det låter väl handlingskraftigt och bra?
    Intressant nog har jag fått ovanligt många muntliga kommentarer till det här inlägget, men som ni ser är det inte så många som har skrivit. Jag tror att vi tycker att det här är så plågsamt att vi värjer oss. Återkommer till inlägget om Tingsnotarien – ingen vill känna igen sig i den elaka, ogina, ointresserade, respektlösa människa som AT-läkaren kan behöva tampas med.

    När det gäller särbehandling, positiv eller negativ, på grund av kön, var länge en mycket vanlig reaktion bland chefer på olika nivåer att de log vänligt och förklarade att visst var det väl bedrövligt att sådant förekom, men att just på deras klinik/enhet/avdelning var detta inget som helst problem. Sedan blev de genuint överraskade över svar på studentenkäter som visade att de hade fel…

    Misstänker att det kan vara likadant med AT-läkarnas arbetssituation. Uppenbart är i alla fall att något måste göras – vi har inte råd att bryta ner våra unga doktorer i en fas i deras liv då vi borde ägna oss åt att bygga upp dem…

  5. Detta är ett oerhört intressant fenomen. Jag tror att den osunda arbetsbelastningen grundar sig på att de som nu styr verksamheten, lägger scheman, är handledare etc får sin chans att lasta av på AT, precis som folk lastade av på dem när de var AT.. Det verkar vara ett slags ekorrhjul där alla tvingas springa lika snabbt i början, för att senare i karriären möjligtvis kanske kanske få koppla av lite alldeles innan pensionen..

  6. Gör just nu min AT på ett mindre sjukhus, för närvarande på medicinkliniken. Känner igen mig mycket väl i det mesta som skrivits, dock inte att äldre kollegor skulle utnyttja AT-läkarna, i alla fall inte där jag jobbar. Är extremt missnöjd med mitt arbete och har funderat en hel del kring varför. Som jag ser det är en starkt bidragande orsak det faktum att man som läkare under en stor del av livet varit ambitiös och ”högpresterare”.

    Man är helt enkelt van vid att det jobb man gör skall hålla en hög nivå. I dagens sjukvård med mycket korta vårdtider, kroniska överbeläggningar, omfattande dokumentationskrav osv finns det helt enkelt inte tid att göra ett bra jobb. Man kan bara åtgärda det mest akuta, i mitt fall hjärtsvikten eller pneumonin, men man har inte en chans att göra något åt allt det andra man hade önskat.

    Resultatet blir en slags garanterad besvikelse över sitt eget jobb, man vet i princip i förväg att det inte blir något bra resultat, i varje fall inte ett resultat som lever upp till ens egna högt ställda förväntningar. Det är ofta man rent ut sagt skäms över sin egen arbetsinsats när man lämnar avdelningen eller akuten. Man gör ett pissjobb och är väldigt medveten om det. Klart man inte är nöjd och glad om man livet igenom varit den som alltid lyckats bäst på tentor etc.

    Min lösning senaste tiden har varit att helt enkelt finna mig i att det inte går att göra allt man vill utan att bara acceptera situationen. Ingen bra lösning precis, dock det minst dåliga jag hittills kommit på.

    Någon annan som känner igen sig i den här situationen?

  8. Hej!
    Gör mina sista månder på AT, allmänmedicin, på den ort som hamnat sist i AT rankningen i år igen. Jag känner inte igen de krav som beskrivs, jag känner inte av pressen att överprestera för att lyckas.
    Jag har barn som jag hämtar, lämnar, vårdar då de är sjuka. Jag jobbar deltid för att kunna umgås med dem. Aldrig har jag hört ett ont ord sägas, aldrig en sur kommentar, på hela min AT tid. Det är jätteskönt. För jag skulle inte kunna fungera om jag bara var läkare jämt och aldrig något annat. Jag skulle heller inte acceptera att bli körd med. En erfaren läkare har mycket att lära ut, visst. Men de har också ett ansvar för att ta hand om oss i början av yrkeslivet, se till att vi orkar med så att vi kan växa tryggt in i rollen. De skall visa solidaritet. Och respekt.

    Mitt råd till Er som har det pissigt. Skit i karriären, snart går alla 40-talister i pension, det kommer knappast bli arbetsbrist. Jag är övertygad om att man blir en bättre doktor om man samtidigt får lov att vara människa.

  9. Hej!
    Arbetsmiljö för AT-läkare står på programet på AT-forum. Själv gör jag AT i Skövde och känner inte igen mig i det som beskrivits i flera av tidigare inläggen. Upplever att man här ställer rimliga krav på AT-läkarna. På de kliniker jag varit hittills, (medicin och kirurgi) har jag fått väldigt god handledning och gott stöd från de kollegor jag arbetat med. För det mesta är det roligt att jobba.

    Att man som AT-läkare byter avdelning väldigt ofta kan vara lite negativt, då man sällan hinner lära känna personalen ordentligt, vilket kan försämra team-arbetet.

  10. Det är en sjuk bransch! Jag hoppas ni som vet hur det går till engagerar er för att förändra detta. Och när ni själva har kommit ur underläkarträsket – glöm inte hur det var så denna ”Polly-Anna-parodi” (som trött… sa) kan upphöra. Kanske är det inte förrens ni slutat jobba som underläkare som ni orkar ta tag i detta? Elakt att låta er jobba så mycket att ni inte orkar stå emot.

  11. Hej!

    Har själv gjort AT i Skövde (Nyligen avslutat den). Visst fanns det ljusglimtar men allt berodde ju på ”vem” som var ens handledare ”för tillfället” och visst var det en utsatt situation.. Nomadlivet med att byta avdelning ofta var mycket påfrestande. Att känna att man inte hör hemma någonstans (förutom under AT-ölen). Jag tycker dock att kvalitén försämrades successivt under AT´n, medicin hade jag som sista block… Sjukhuset har levt länge på sina goda platser under AT-ranken men det börjar nu dala av någon orsak?

  12. Hej!

    Jag tycker att det ni skriver är väldigt skrämmande! Jag har i ett par år funderat på läkaryrket pga mitt stora intresse för människokroppen, anatomi osv och även tillslut kommit in på programmet. Det är en lång och tuff utbildning. Att det sedan finns en risk att man kommer ut i verkligheten och vantrivs är något som gör att jag tar sig en funderare. Jag vill men vill inte bli lurad! Jag vill trivas med mitt yrkesval.

    Hur många av er hade gått samma väg om ni hade fått välja om ert yrkesval idag (men haft den insikten i vården som ni har idag)?

  13. Hej Gerbera

    Själva läkaryrket i sig särskiljt från dess miljö är roligt. När jag går på akuten och träffar patienter (alltså jag och patienten) så tycker jag det är jätteroligt men då jag kommit ut ur rummet och inser att det ytterligare kommit 6 patienter till de 25 som redan väntar då är det inte roligt. Det är sammanhanget som gör att jag ångrar mig men inte yrkesvalet. Jag är säker på att jag kan hitta ett jättebra och trivsamt jobb inom lkm. industrin eller privata sektorn. Alla är vi olika men så tycker jag. Jag tycker dock att du ska ge yrket en chans för som sagt vi unga starka måste kämpa tillsammans för en bättre framtid och det kommer det bli!

  14. Jag sprang på en gammal kurskamrat på Rikssstämman förra året, vi hade inte haft kontakt sedan sjuttiotalet. Hon var sig exakt lik, och strålade av allmänt välmående. Hon var privatpraktiserande hudläkare, med total kontroll över sina arbetsvillkor. Hon träffade många patienter, men var inte sliten av konflikter och oändamålsenliga arbetsförhållanden. Hon var som en välvårdad bil som på grund av den har tagits om hand kan fortsätta att fungera under lång tid, i motsats till en av mina nära vänner som är långtidssjukskriven från sin överläkartjänst – hon är som en bil där ingen brytt sig om att oljan behövde bytas, eller att underhålla den överhuvudtaget.
    Så yrket formas inte bara av läkaren och patienten, utan även av våra politiker. Politiken kan förändras, och våra arbetsvillkor kan komma att se helt annorlunda ut framöver.
    Tycker vi exempelvis att en jourmottagning ska ha en kö på 31 patienter?
    En företagskonsult skulle antagligen anse att planeringen inte är optimal, och det skulle överraska mig om ett gäng doktorer med inflytande över sin arbetssituation skulle organisera verksamheten på det sättet.

Lämna en kommentar