Vilket vi kriminalromanförfattare tycker känns tryggt. Jag undrar om han hade visat samma förakt för författare som, liksom han själv, var poeter?
Jag undrar hur Kristian Lundberg ser på dem som skriver, ger ut, köper och läser kriminalromaner, dvs dem som berörs av hans recensioner. Som obetydliga människor man inte behöver bry sig om? Som därför kan behandlas hur som helst? Som ointressanta och mindre värda?
Hade jag varait en skadeglad och långsint typ hade jag önskat att hans nästa poesibok blev recenserad av någon som bara gillar hårdkokta deckare.
”Kristian Lundberg har åstadkommit en märkligt tunn och osammanhängande historia. Det är svårt att urskilja någon intrig, och huvudpersonen går mest runt och upplever. Det är också anmärkningsvärt få ord per sida i den här obegripliga lilla boken.”
Som den musikrecensent som hade varit o lyssnat på Leonard Cohen och som klagade över att mannen inte kunde sjunga. Publiken, som hade varit i extas, beskrevs som vilseförd…
Bra gjort, Åsa!
Kunskap är makt.
PS
borde inte KL arbeta lite med sin självkänsla under tiden han har mer tid? Hänger inte sådana saker ihop?
En hoppfull bok: Lilla Bjf6rn och lilla Tiger av Janosch: ” Varff6r ge5r du se5 bf6jd, Tiger?” fre5gade lilla Bjf6rn. ”Jag e4r se5 oyliklcg, Bjf6rn.”” Hoppa upp de5, se5 be4r jag dig en bit.”Se5 bar tigern den lilla bjf6rnen igen, och sedan bar den lilla bjf6rnen den lilla tigern.Eller kanske ”Cat, you better come home ” av Garrison Keillor, som slutar se5he4r: ” So, CATS, YOU BETTER COME HOME.You can seek your fortune, but nevertheless,Remember your name and your address,Because someday YOU LL NEED TO COME HOME.( med fin bild av vilande katt pe5 kudde, som jag tyve4rr inte kan visa, men alla katte4gare vet precis…)