Dagens understreckare i SvD är skriven av Fredrik Svenaeus, professor vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola, och har en provocerande titel: Den fria viljan hotas av hjärnforskning.
Jag får kaffet i vrångstrupen. Det visar sig dock som så ofta att rubriken inte stämmer helt med resten av texten. Utgångspunkten för artikeln är en bok – Freedom and Neurobiology – av filosofen John Searle, en man som liksom många filosofer har problem att integrera den moderna hjärnforskningens fynd med sin egen disciplin.
Såvitt jag kan se är det bara de gamla föreställningarna om intentionalitet och beslutsfattande som kan hotas av ny kunskap – inte den fria viljan i sig (hur vi nu väljer att definiera den). Motviljan mot att försöka reda ut hur vår hjärna skapar tankar, känslor och handlingar för mina tankar till motviljan/förbudet mot att undersöka människokroppens insida som fanns i Europa för några hundra år sedan.
Hjärtmedicinen kräver att vi förstår hur hjärtat fungerar. Lungmedicinen kräver att vi begriper lungans fysiologi. Nu är det äntligen hjärnans tur – och vad vi än upptäcker så är det ju som det är. Ingen skulle väl på allvar anse att vi inte bör ta reda på någonting om hjärtat eftersom det skulle kunna kullkasta våra föreställningar om att det är där kärleken sitter?
Oavsett vad vi kommer att få reda på om hur hjärnan fattar beslut så måste det väl vara bättre att veta, än att tro?
Och ja, jag ska läsa boken innan jag kommer med några ytterligare synpunkter…
SvD’s understreckare brukar hålla hög standard men ibland ha helt galet reaktionära åsikter. Jag kan tänka mig att det är så även i detta fall. Det allmänborgerliga kravet, som även jag till stor del bekänner mig till, att alla människor ska ta ansvar för sina handlingar, fatta fria och förnuftiga beslut och ta ansvar om detta misslyckas, faller ju lite om det visar sig att det inte går att klandra vissa människor för deras tillkortakommanden på grund av deras hjärnors beskaffenhet. Saknar man fysiologiska förutsättningar till inte bara den Fria Tanken utan även till den Rätta Tanken – vem bär då ansvaret när det går snett?
(till David) men då blir det ju bara en naiv liberalism! Jag förstår inte hur man kan tänka sig att vi skulle springa omkring som små autonoma subjekt som inte är beroende av de erfarenheter och omständigheter vi lever under. Vilket i sin tur inte heller motsäger att man kan studera hur hjärnan fattar beslut. Personligen är jag ganska obrydd om det finns en fri vilja (vad man nu menar med det); hur och vilken mening som skapas i en tillvaro är ändå intressant, liksom vad som sker neurobiologiskt.
Och varför ska man klandra människor för deras tillkortakommanden? Man kan tycka att beteenden är oacceptabla, men det är de väl lika mycket oavsett vem som bär skulden? Det är lätt att säga att andra är ”onda”, ”dumma” eller vad man nu vill kalla dem. Och väldigt svårt att veta vilka förutsättningar de har att leva under.
Beslut fattas på olika nivåer i vårt centrala nervsystem. En del är helt automatiserade, som när hjärtat ska slå. När en handling behöver utföras snabbt, som när vi bränner oss, rycker vi undan handen utan att hjärnan är involverad alls, beslutet tas redan på ryggmärgsnivå (det går fortare så). När vi stannar för att vi tror att vi har sett en orm kan det beslutet ha fattas av en ”quick and dirty” process i hjärnan där synintrycket går direlt från talamus till amygdala, allt för att spara tid. När sedan hjärnbarken kommer ikapp så hinner vi analysera vad det egentligen är vi har sett – orm eller pinne – och då fattar vi ett nytt beslut om vad vi ska göra, baserat på den nya informationen.
För mig är det ett mysterium att den här frågan blir så laddad. Ibland behöver vi kunna väga olika alternativ mot varandra, då använder vi hela vår erfarenhet och kunskap för att kunna fatta bästa möjliga beslut. Det gör vi utifrån de begränsningar vi har – ofullständig kunskap, m.m. Sedan prövar vi det alternativ som verkar klokast, fungerar det är allt väl, om inte så måste vi tänka om, och pröva något av de andra alternativen. Den här typen av beslut upplever vi som ”fria”, men egentligen betyder det bara att de delegeras till intellektet. Det vore väl märkligt om inte intellektet sedan använde sig av sina erfarenheter och övertygelser för att styra organismens handlingar. Ur det perspektivet är viljan kanske inte så ”fri” som filosoferna skulle önska, men det måste vara ett internt problen för filosofin. Den som verkligen vill frikoppla sin egen livshistoria från sina beslut kan ju gå in på vilken spelbutik som helst och köpa en tärning med tolv sidor (eller ta en vanlig om hon/han vill begränsa de möjliga utfallen) och sedan låta slumpen styra, som Luke Rhinehart föreslår i ”Tärningsmannen”.
Ännu svårare har jag att förstå att det är provocerande att få reda på exakt vad som händer i hjärnan när vi fattar beslut. Alla våra handlingar och upplevelser måste ju ha sin bas i våra synapser – att få reda på exakt hur det går till ändrar ju inte själva upplevelsen.
(Den som får reda på vad som händer i hans/hennes hjärna när hon eller han blir kär blir ju inte mindre kär för det…)
Svenaeus har säkert läst Searles böcker – det är jag som inte har det.
Beträffande det första psoblemet så har vi ju den lagstiftning vi har därför att de flesta av oss har upplevt att i ett ögonblick av frestelse kan vi avstå från att stjäla, slå ihjäl varandra m.m.
Vi utgår ifrån oss själva och resonerar att andra kan göra likadant, och att de därför kan ställas till svars för sina handlingar. Inom rättspsykiatrin gör man bedömningar om exakt när en person inte längre kan ställas till svars för sina handlingar, exempelvis om hon eller han är psykiskt sjuk. Jag träffade en gång en mor som hade försökt döda sitt spädbarn därför att hon såg att det kom gröna strålar ur barnets ögon, och hon var helt övertygad om att hon hade förr ett monster som skulle förgöra världen. För att rädda allaandra var hon tvungen att förgöra monstret som fanns inuti barnet. En sådan person straffar vi inte, just i denna tid och kultur.
Det är inte särskilt kontroversiellt.
Om vi återgår till människor som inte är det vi kallat psykist sjuka – om nu den komplexa kedjan av händelser i hjärnan som föregår ett beslut tar en sväng ner i de delar som vi inte kommer åt med vårt intellekt spelar det väl ingen roll för hur fri vår vilja är? Att första steget i beslutsimplementeringen är omedvetet betyder ju inte att det inte har kommit till stånd genom vår medvetna styrning av vår uppmärksamhet mot olika former av input som styr beslutet.
Tänker jag, som har arbetat mycket med att hjälpa människor att ta mer kontroll över sina handlingar – att träna upp sin fria vilja, om man vill uttrycka det så… (Se min o Anna Kåvers bok om DBT)