Slaveri blir vi upprörda över. Besökare till slavfortet Elmina i Ghana (bild t.v.) gråter när de
går igenom de fängelsehålor där tillfångatagna unga människor väntade på att skeppas över haven till ett liv i fortsatt fångenskap. Fortet byggdes av portugiserna på fjortonhundratalet, togs sedan över av holländare, och sedan igen av engelsmän. Själv blev jag mest förundrad över kapellen.
Där bad slavhandlarna till sin gud, medan fångarna dog under vidriga förhållanden bara några tiotal meter därifrån. Holländarna kunde inte återanvända det katolska kapellet, utan byggde ett eget. Det är intressant att fundera över vad de unga männen kan ha bett om, vilka synder de ansåg sig ha begått, och hur de måste ha utgått ifrån att de hade sin gud på sin sida i det de gjorde.
Om forntidens slaveri har nästan alla en åsikt. En del europeer upplever fortfarande att de bär på en skuld för det som skett. En musikkritiker förklarade att en rappares texter bara var försvarliga mot bakgrunden att rapparens förfäder hade sålts som slavar – därför var hans kvinnoförnedrande texterna inte anstötliga. (Han sa inget om att de kvinnor som hade samma bakgrund nu blev dubbelt utsatta…)
Nu kommer frågan: slaveriet har inte upphört. Varför är vi mindre engagerade i det slaveri som pågår idag, än i det som ägde rum för 300 år sedan?
Exempelvis finns det enligt BBC uppskattningsvis 8000 sydsudaneser som förts bort av arabisk milis och som nu lever som slavar. Barn rövas bort från sina föräldrar och tvångskonverteras till Islam. Varför är inte detta förstasidesnyheter i Europa? Är vi bara intresserade av oss själva, av de processer våra förfäder var inblandade i? Är slaveri mindre intressant ifall förövaren inte är europé?
Pojken på bilden t.h. heter Maror, och säger såhär:
Har ni någon gång fantiserat om att köpa ett slavbarn på en auktion, och att sedan återförena barnet med dess föräldrar, eller att adoptera det? Jag brukade dagdrömma om det som barn – jag läste Uncle Toms Cabin och andra, mörkare skildringar av det liv som mötte afrikanerna som kom till USA, och jag föreställde mig att jag skulle ropa in slavar, och frige dem on the spot.
Om vi alla slutade engagera oss i människor vars lidande ägde rum för hundratals år sedan, och började engagera oss i dem som lever som slavar, eller under slaveriliknande förhållanden idag, så skulle kanske den energin komma till bättre nytta.
Jag ska undersöka hur vi kan stödja de organisationer som arbetar för återföreningen av sudanesiska barn med deras familjer – återkommer om detta!
Läs mer: news.bbc.co.uk/2/hi/africa/6455365.stm
Tack för att du (utöver alla övriga intressanta företeelser och ämnen) tar upp och belyser så här viktiga grymheter, som jag och säkert flera med mig inte känner till! Väntar med iver och hoppas du hittar bra kontakter och kanaler för bistånd. Åsa
Hej Åsa!
Jag tror jag såg dig på Kungsgatan idag. Gick förbi och tänkte ”det där var någon från Blodgruppen”! Såg dokumentären som sändes i SVT för en tid sedan.
Vill bara säga att du är mkt inspirerande.
Ha en bra vecka!
Hälsningar från en annan skrivande dam
Kan det vara så att det är lättare att bli upprörd över sånt vi inte kan påverka (historien) än det vi faktiskt kan ha en chans att göra nåt? För att det faktiskt kräver nåt slags ställningstagande att engagera sig i och låta sig uppröras av pågående obehagligheter? Lättare att blunda då..
Sen är även medias granskning ganska selektiv. Jag kände inte heller till denna problematik, så det är ju aldeles utmärkt att det tas upp! Jag sprider gärna informationen vidare efter bästa förmåga!
Och flickorna som blir sexslavar hos diverse beväpnade milisgrupper i Kongo (DRC), norra Uganda och i Sudan… Jämför uppståndelsen i höstas över den österrikiska flickan som varit kidnappad. Med de tiotusentals afrikanska flickor som drabbas varje år.