Fransk lag mot pro-ana!

code-civil.jpegAnorexi dödar. Mord är olagligt och straffbart. Altså bör personer som uppmuntrar eller förespråkar anorexi eller anorektiska ideal betraktas som brottslingar, och straffas. En sådan lag har just gått igenom i Frankrike.

Ett stort problem i behandlingen av anorexi (som sagt, ibland ett dödligt tillstånd) är att den som är anorektiskt ofta inte vill ta emot någon hjälp. Det uppstår ett ingrupps/utgruppsfenomen där familj, behandlare och vänner uppfattas som en fientlig utgrupp som konspirerar för att få den anorktiska att gå upp i vikt. Pro-ana siter på webben skapar en ingrupp av andra som inte heller vill gå upp, och alldeles bortsett från de diverse råd och tips som utbytas där så kan tryggheten och identiteten som ingruppen ger utgöra ett stort hinder mot ett liv som fokuserar på något annat än att hålla vikten nere.

Vad kommer att hända nu? Siterna drivs av anorektiker, ska de fängslas för att de gör sin röst hörd, för att de försöker se sitt val som ett legitimt livsstilsalternativ? Hur ska en domstol avgöra ifall en site, eller en modetidning, har haft ett avgörande inflytande över en person som svälter ihjäl?

Det finns ett begrepp inom medicinen ”harmful cultural practices” som används för företeelser inom en kultur som uppfattas som skadliga för hälsan, men som är en så integrerad del av kulturen att det kan vara mycket svårt att komma åt dem.
I västvärlden anser vi att vi själva har ansvar för hur vår kropp ser ut. Den är ett projekt, ett arbete, och alla kan se med ett ögonkast hur väl vi har lyckats. Inte underligt att vi kan bli fixerade, och att våra försök att göra rätt kan slå så fel.

Ska bli intressant att se vilken effekt den franska lagstiftningen kommer att få.

8 svar på ”Fransk lag mot pro-ana!”

  1. Ja, det ska verkligen bli intressant att se hur det går att tillämpa den lagen.
    Jag var på väg att skriva ett inlägg om att det du skriver är tankeväckande men att bilden är väldigt triggande för mig som kämpar mot anorexi.
    Men så tänker jag att världen ser ju ut så här idag. Jag kommer alltid att exponeras för anorektiska bilder, kommentarer om mitt utseende osv. Jag måste acceptera det, vara stark och inte låta känslan styra mina val.

    (Det där med ingrupp/utgrupp har jag inte tänkt på förut i det sammanhanget. Tankeväckande.)

  2. Bilderna på Isabelle Caro användes ursprungligen i en reklamkampanj, men drogs tillbaka på grund av att de kunde ses som en uppmuntran för anorektiska personer att bli lika magra som hon är. Isabelle själv säger att hon hoppades att hennes osminkade kropp (med trycksår i ryggslutet) skulle avskräcka…
    I den efterföljande debatten diskuterades anorexi som en form av tävling där det gäller att visa sig bäst på att inte äta. Skulle man tro att Isabelle faktiskt kunde se hur utmärglad hon var, eller skulle hennes bilder ses som en triumfatorisk gest – kolla, jag vinner!
    Skulle hon anses vara för sjuk för att få fatta ett beslut om att medverka i annonsen? Hon säger att hennes läkare hade uppmuntrat henne att tacka ja, och att hon/han såg detta som ett steg i rätt riktning.
    Jag brukar vara noga med att inte ha bilder som kan vara triggande i bloggen (vill att folk ska kunna läsa utan oro). Ska jag ta bort bilden?
    Jag har goda erfarenheter av att arbeta utifrån ett ingrupp/utgrupp perspektiv just med anorexi.
    Ta situationen där mamman säger ett anorektikern måste äta, anorexin säger att det behöver hon inte alls. För att bli smal, vacker, stark och beundrad ska hon låta bli. Då kan man fråga: Vem litar du mest på, din mamma eller anorexin? Vem vill dig väl, din mamma eller anorexin? Vem har dödat fler amerikaner än dem som dog under Vietnamkriget, din mamma eller anorexin? Vem gör att unga människor svälter ihjäl i Sverige – din mamma eller anorexin? Om mamma kan bli ingrupp, och anorexin förpassas till utgruppen, så går det mycket lättare att hitta lösningar i alla de situationer som blir så svårhanterliga för den som är paniskt rädd för att äta, paniskt rädd för att gå upp i vikt…

  3. Taget.
    Frågan blir sedan hur den som inte längre är underviktig ska hantera de tankar som väcks av andra, mer ”lyckade” anorektiker. På många sätt är den frågan annorlunda än den vi arbetar med när vi exempelvis har att göra med personer i posttraumatiska tillstånd som kan triggas av olika platser, personer m.m. som påminner om det som hänt.
    Den som fortfarande får tanken ”jag är misslyckad” (för det är en tanke, inte en känsla) inför andra som är smalare, som kan frestas att hantera obehaget den tanken väcker genom att sluta äta, den personen har, som Erika påpekar, en skör livssituation.
    Vore kul att få en kommentar från någon som inte längre frestas att mäta sitt värde i smalhet, ngn som nu bygger sin självkänsla på andra egenskaper.

  4. Kroppsuppfattning är något mkt knepigt. Jag är en kvinna i övre medelåldern som aldrig varit särskilt tjock, men heller aldrig sett mig som smal. Rent objektivt sett är jag fullt ”normal”, har alltid haft en BMI på 22-24. Kroppsbyggnaden är dock i riktning Zornkulla, med stadiga lår och höfter. Ibland kan jag känna att jag har en fantastisk kropp; jag orkar mycket även när jag inte är vältränad och jag är nästan alltid frisk, jag födde barn utan problem men snarare med njutning, utan kläder (t.ex. i badhus i Budapest där man kan jämföra sig med nakna kvinnokroppar i alla åldrar) är min kropp helt klart klassiskt kvinnligt vacker. Men. Oftast tycker jag ändå att jag är tjock; att magen är bullig, att låren är tjocka, att inga kläder sitter så snyggt som jag skulle önska. Och jag jämför mig med andra kvinnor: lite avundsjukt med dem som är något smalare än jag själv, litegrann skadeglatt med de som varit som jag men kanske blivit knubbigare på senare tid, och med en rysning för dem som är riktigt överviktiga (=tänker ”om jag inte passar mig kan jag bli sådär”). Så helt normalt är inte mitt förhållande till min kropps utseende – eller förhållningssättet till andra kvinnors kroppar för den delen. Även om jag inte mäter mig efter måttstocken smalhet när jag känner efter hur ”lyckad” jag är (där har jag snarare det kvinnliga duktighetskomplexet som är så vanligt bland akademiker; det gäller att prestera bra/bäst i jobbet). Efter att ett av mina barn periodvis haft anorektiska tendenser har jag dock blivit mycket försiktig med vad jag yttrar om folks kroppar när mina barn, eller andras barn, är närvarande. Nyligen har jag varit mycket irriterad på en jämnårig kvinna som själv är anorektiskt smal (INTE snyggt på kvinnor i min ålder, det tycker inte ens en med lätt felvänd syn som jag…) och som återkommande och inom barnens hörhåll kommenterar att hennes 14-åriga barn har bilringar runt magen.

  5. Vet du varför man får en störd kroppsuppfattning vid anorexia? Finns det något bildmaterial med bilder, teckningar eller foton eller liknande med normalviktiga personer på som man kan använda för att ”träna” in hur normala friska kroppar ser ut?
    Jag har hört att det ska finnas liknande sådant material med glada, ledsna, arga, skrämda tecknade gubbar för tex barn med autism som de kan använda sig av för att lära sig hur olika känlsor kan se ut och för att lära sig att läsa av andra personers ansiktsuttryck.
    Jag tror att vi är ganska många som pga ständig exponering av medias bilder på kvinnokroppar kan ha fått en snevriden bild av vad som är ”normalvikt”, som kunde ha en viss hjälp av ett sånt material.

  6. En reaktion på det ”En annan bloggare” skrivit och ingrupp/utgrupp.
    Att kommentera smala människor som något fult gör att vi skapar
    just ingrupp/utgrupp och dessutom lägger sten på bördan. Att ibland känna sig ful för att man är för smal och ibland för att man tycker att man är för tjock är inget man mår bra av och är inte en väg ut ur ätstörningen. Det verkar som att många tycker att de hjälper en med såna kommentarer. Jag skulle aldrig kunna säga till en överviktig person. ”Du är överviktig, kanske du skulle ta och äta lite mindre och röra på dig mera.” Men det är helt okej att kommentera min smala kropp och att jag borde äta mera. Tack nu vet jag att det är avundsjukan för jag har undrat. Men varför dömmer vi varandra så mycket efter vårat utseende. Varför kan vi inte få vara olika? Bättre att vi alla lära oss ett hälsosamt beteende och tänkande och tar hand om oss själva?

  7. Kommentar till bilder!
    Jag är 27 år och har levt med en ätstörning i ett par år. Bilder på smala, att möta smala personer på stan, små kläder triggar mitt ätstörningsbeteende. Jag anser att andra inte anpassa sig efter anorextikern hela tiden. Det kommer altid att finnas smala personer anorexisiska eller ej! Det är anorextikern som måste ändra sitt sätt att tänka om vad som är normalt. Mitt största problem är att jag mäter mig varje morgon, mage, lår, över knät och höfter. Idag väger jag 44 kg och är 161 cm lång. Vad ska jag göra för att slippa detta tvångsbeteende? jag iallafall gått upp 12 kg och det är jag stolt över men orkar inte leva i min kropp längre! Mitt råd som jag fått i Emma Igelströmms bok är att aldrig prova kläder, kolla sig för mycket i spegeln och säga nej när de anorextiska tankarna kommer. Det funkar bra men inte alltid!!
    Vill tacka dej för dina underbara böcker!!!

  8. Du er bare re5e5e5,vennen!!Det ene lekre kortet etter det andre,og alle like nygilede!De har blitt studert pe5 alle bauger og kanter :)Og jeg er imponert over antall kort du leverer i hvert blad!Ha en flott dag,her er det de5rlig ve6r (jippie!) se5 det skal lages kort :)Klemmiser!

Lämna en kommentar