Tydliga avsikter…

Härom dagen träffade jag en kollega som berättade att hon blev arg på mig när hon läste min första kriminalroman (Tunnare än blod). Varför? För att den kvinnliga polisen skildrades som så osäker och valhänt. Inte förrän långt senare hade hon hört att min ambition var att skildra en professionell utveckling, och att jag hade velat beskriva den förvirring många av oss upplever första dagen på ett nytt arbete. Då blev jag förlåten.

Jag hade, helt orealistiskt har det visat sig, trott att det skulle bli uppenbart för läsarna att det var professionaliseringen av en yrkesmänniska som var den bärande idén i serien. Detta i motsats till många andra serier där ”hjälten” kliver in på scen färdiglärd, upptränad, fullt utvecklad.
(Ett underbart undantag är Nightwatch av Terry Pratchett där hans ”polis”, Sam Vimes, får utbilda och uppfostra sitt yngre jag på grund av liten olycka i tidsmaskineriet).
Jag har velat visa varifrån den kompetenta yrkesmänniskan kommer – hur vårt yrke formar (och ibland deformerar) oss, hur vi lär oss färdigheterna, och hittar ett förhållningssätt till det yrke, den samhällsuppgift, har valt att ta itu med…
Därför ligger ”Tunnare än blod” mig varmt om hjärtat…