René Descartes, 1596-1650, kunde inte föreställa sig att vår kärlek, vår välvilja och vår empati, våra visioner och våra drömmar kunde springa ut något så fysiskt, banalt och kanske motbjudande som våra kroppar. Han uppfattade kroppen som en rätt ointressant maskin. Den mer intressanta delen av oss bestod av själen, som var förbunden med kroppen genom tallkottskörteln. Själen var gudomlig, kroppen var jord och aska.
Detta är den Cartesianska dualismen.
Kropp och själ. Medicin och psykologi.
Ibland vill jag skrika som en femåring: ”DET ÄR ÖVER TREHUNDRA ÅR SEDAN CARTESIUS DOG. KAN VI GÅ VIDARE NU!”
Läkarutbildningen är av tradition kroppsinriktad, psykologin ”själsinriktad”. Hade i förra veckan en temadag för blivande läkare om psykologi. Vi talade om vilka känslor som väcks när vi tror att vi är sjuka, när vi beställer tid hos doktorn (eller låter bli att beställa tid), när vi kommer till sjukhuset/vårdcentralen, när vi får besked om hur doktorn bedömer vår feber eller vår knöl. Vi talade om hur de här känslorna i sin tur påverkar hur vi tar information, hur vi bedömer doktorn och värdet av hans eller hennes diagnos och behandlingsförslag. Vi talade om hur ovidkommande faktorer kan påverka hur vi uppfattar en annan människa eller en situation.
”Det är litet märkligt,” sa en student efteråt, ”att tala om känslor. Vi ska ju inte bli psykologer.”
Och jag förbannar Cartesius där han ligger oskyldigt i sin grav. Ingen som vill leva bland andra människor kan välja bort känslor. Känslorna påverkar oss, och dem vi umgås med, ständigt, oavbrutet. De påverkar våra patientmöten och våra interaktion med medarbetare. Fat vi uppfattar ibland inte tt de tillhör ”vårt revir”.
Om vi tror att kunskap om hur en bil fungerar gör det lättare att köra, om vi tror att doktorns kunskap i anatomi gör operationen säkrare för patienten – varför är det inte uppenbart att förståelse för våra känslor är till nytta? Vår hjärna producerar känslor som bukspottskörteln producerar insulin: på ett väl avvägt sätt som hjälper oss att lösa de utmaningar vi möter dagligen. Mestadels fungerar allt som det ska, men ibland misslyckas hjärnan/bukspottskörteln. En doktor som förväntas kunna styra upp blodsockernivån eller depressionen behöver veta så mycket som möjligt om hur kroppen fungerar – och jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan studenterna tycker att det är lika självklart att de ska förstå hur en känsla uppkommer som hur glukosmetabolismen ser ut i detalj. Innan neuropsykologin får det utrymme jag tycker att den förtjänar…
PS. Funderar på att skriva en bok med en titel som ”Låt oss begrav Cartesius en gång till – hans kropp ligger i jorden men hans själ ställer fortfarande til med problem”
Fast ironi är svårt, oftast när jag försöker (på svenska) blir jag missförstådd. Konstigt nog händer det aldrig när jag talar engelska…
PPS. Studenterna var mycket nöjda med dagen, de är inte på något sätt ointresserade, tvärtom…
Hej! skriv en bok,om hur kropp och känsla hör ihop.Så tröttsamt med denna syn,människan som en maskin.Vi är inte maskiner som går sönder,det som lagas på närmaste sjukhus.Jag vidhåller,lyssna på människan,orden som kommer ur munnen.Är vi trygga med vår doktor,fungerar detta,rädda människor vågar inte.De sköra,bör närmas långsamt.Respekt,dvs,se mig som den jag är,visa hänsyn.Då kan dina ord som doktor sjunka in.Vi hjälps åt..Jag blir trygg.Så resonerar jag.Mvh Tiina Heiskanen.
Hej Åsa!
Tack för att du tog upp detta med känslor inom läkarvården. Det du skrev om vad en student hade sagt att ”vi ska ju inte bli psykologer”, gjorde ont att läsa, jag själv blir så illa behandlad inom den somatiska vården. Jag har fått Graves sjukdom och jag får ingen stöttning i detta, de missar hur mycket som helst, försökte ringa till med.mottagningen igår, jag var orolig över mitt mående och de har ju slagit ut min sköldkörtel med radioaktivt jod och inget i min kropp fungerar som det ska, men svaret jag fick var att läkarna gått hem och jag skulle återkomma på måndag, innan har jag fått svar som, ”vi är inga terapeuter”, behöver du prata med någon så får du kontakta psykiatrin. Detta måste lyftas ännu mer, innan det sker något allvarligt.
MVH
Lena
Jaaa! Låt oss gå vidare nu. Finns det verkligen någon, alltså verkligen,
som inte egentligen VET att kropp och själ är delar av samma helhet?
Hej! Som psykiater kan jag kan bara hålla med! Det är sorgligt att läkarutbildningen så lätt glömmer vår själ. Det är ju så spännande nu att se hur mycket vi upptäcker i stort sett varje dag om hur kroppen och själen ”hänger ihop” förenklat uttryckt. Sorgligt att höra hur Lena J blir bemött, att personalen sannolikt styrs så av sina egna rädslor att de inte kan ta in hennes oro och möta hennes behov på ett respektfullt sätt.
Hälsningar, Ingegerd Wahl
Falun
Några rader av Bodil Lindfors (författare/poet, psykolog):
När hon talade om sin ensamhet
trängde tårarna fram i ögonvecken
De andra tittade bort, besvärade,
för att slippa konfronteras med sin
hjälplöshet.
PS. Nyfiken på det där med ironi. Är det samma typ av åhörare till svenska som engelska? Mest blivande läkare (svenska)? Mest kollegor (engelska)?
Jag måste säga att jag blir lite häpen. Hur ska man kunna hjälpa människor utan att se dem som kännande varelser och förstå vad som händer på grund av känslolivet? Det är ju det som jag tycker är det allra mest spännande med patientmötet och läkaryrket, att det är så mycket mer som spelar in än bara ett visst sjukdomstillstånd. ”Vem som helst” kan lära sig säg fysiologi eller anatomi, men vem som helst kan inte hjälpa någon att se nästa steg och ta det själv.
Tyvärr är jag väl egentligen inte så överraskad över att själva tänket förekommer rätt ofta, för visst har jag träffat på det mer än jag önskat. Men jag tänker att man kan aldrig ha suttit i patientstolen om man tror att känslorna inte spelar roll. Och jag måste nog säga att innan jag hade gjort det hade jag kanske kunnat tro likadant, att det är en sorts mognadsfråga. Det är svårt att sätta sig in i någon annans situation utan att ha beröringspunkter och något att jämföra med. Med erfarenheter av sin egen skörhet kanske man ser annorlunda på saken.
En dikt till, denna gång av Barbro Dahlin
Vi måste lära oss varandra
att se varandra
och byta ögon
att lyssna oss
in i varandra
men först måste jag lära känna mina ögon
vi måste dela
med varandra
vi måste lära oss
se varandras behov
men först måste
jag känna mina
egna tillgångar
för att inte bli rädd
förtidigt tvingad
att lämna
det jag inte har
gör mig rädd
och sluten runt min tomhet
PS. Barbro Dahliv var också läkare.
Tinna og Åsa, det finnes en bok om kropp og sjel skrevet av Stein Knardahl, professor i psykologi ved universitetet i Oslo. Tittelen er ”Kropp og sjel,
psykologi, biologi og helse”. Men den er fra 1998 så det er nok dags for en oppdatert bok med samme tema!
Hej Åsa! det här var ett område som berörde kvinnorna,märkligt nog,inte en enda man har kommenterat?mvh Tiina.
Hej!
Uppdelningen av kunskapsområdena är väl bara en del av problemen inom vårdapparaten vad gäller ”andliga” omhändertagandet. Vad jag förstått så är tidspress en av de större faktorerna.
Det jag upplever av läkarutbildningen är att det läggs ganska stort fokus på bemötandet och även försöka få läkarstudenten se individen i patientmötet. Inte inom alla kurser och det är mycket beroende av handledarna, men ambitionen finns…
En annan erfarenhet som jag har, är att det är bekvämt och kunna lägga över det ”själsliga” ansvaret på något annan. Det är ett svårt område och kräver engagemang som kanske inte en somatiker har?
P.S. Är inte trycket på en religiös världsåskådning den ursprungliga orsaken till dualistismen?
Ofta blir det fruktbart, nya dörrar öppnas, att vända på antaganden. Det är ätt att utgå ifrån att det är en okänslighet hos mottagaren som gör att han/hon inte möter på det själsliga planet.
Det är nog ofta precis tvärtom, en stor känslighet med följande egensmärta eller okunskap om hur man ska agera som gör att det är lätt att stänga av den delen i kommunikationen. Tankar på morgonen.
Åsa, skriv den där boken och lyft fram jämförelsen bukspottskörteln/hjärnan- insulin/känslor. Den var bra. En stor folkbildningsuppgift behövs för att kunna begrav Descartes, tror jag. För att verkligen kunna begrava honom alltså. Kanske en ny tidsålder kan starta där vi utgår från att det vi oftast registrerar först är något i Kroppen och att det är en Känsla.
Är det inte också så att varje generation måste upptäcka sina egna känslor men att de däremot kan ta vid i vetenskapligt kroppsligt hänseende… I alla fall att den känslomässiga utvecklingen går mkt långsammare – totalt sett…
PS. …kanske lite som att varje människa har att igen uppfinna känslohjulet…
Du har fått en award.
Gå in på min blogg detta datum och läs mer.
Hej! en man har deltagit i inläggen..alltid ngt.mvh Tiina Heiskanen.
Ha ha detta inlägg var så roligt att läsa:) Om hur du vill skrika som en 5 åring om hur länge sedan denna mannen dog! Så det visar ju att det faktiskt inte är så förlegat tänkt. Tänderna är ju utanför sjuktaxan eller vad det kallas. Tänder är ju inte bara prydnad, kan ju ge allvarliga livshotande sjukdomar. Däremot kan man få vissa kosmetiska ingrepp för sjuktaxan ex. bröstförminskning. Det tycker jag är bra för där ser man till hela människan att det kan vara ett psykiskt och fysiskt lidande med tunga bröst.
Hej Åsa!
Inte en kommentar i vanlig mening, så radera den gärna. Jag lade märke till att till vänster under ”länkar” står det
Recensioner av “Ett liv att dör för” med dör istf dö
Antar att du inte sett det, och att du säkert vill veta.
hälsningar Tina
Antonio Damasio; Descartes misstag – Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan kanske kan vara något på läkarutbildningen.
Driver i blygsam skala en liten väckelseröresle kallad ” Känslobaserad kirurgi” . I protest , bl.a, mot att patienter så lätt betraktas som maskiner som skall in för lagning – av andra maskiner.
Instämmer med i stort sett allt ovan skrivet. Vill säga det först. Jag går inte ”emot”, men vill prova att lägga till lite. Jag ifrågasätter, jag tänker – jag finns.
Dubito, ergo cogito, ergo sum 😉
Sa Descartes.
Att en stund fundera lite över sitt ”jag”, försöka finna var jaget har sitt säte, ja, ganska snart finner jag att jag går bet på uppgiften. Går jag till forskningen finner jag att även där går man bet.
Jag kan skilja på mitt ”jag” och min kropp. Onekligen.
Jag kan även skilja på mitt ”jag” och mina tankar och mina känslor – med lite mindfulness-träning. Jag kan bli observatör, av min kropp, av mina känslor, av mina impulser. Allt detta är möjligt.
Men vem är ”jag”? Vem är jag som kan fundera över allt detta?
Det FINNS en åtskillnad. Och den åtskillnaden kommer man inte åt så lätt. Descartes tankar skulle inte fått sådan genomslagskraft, om han inte uttryckte något som så många människor upplever.
Frågan är väl kanske var man drar gränsen. Vad inbegriper själen? Eller är det tre avdelningar här? Kropp, känslor, själ? Då kan man bunta ihop kropp och känslor, och ändå ha själen kvar… om man nu betraktar Jaget som Själ?
Det är lätt att trassla in sig, när man börjar vandra i dessa tankebanor. Det är väl därför filosofi blivit en vetenskap i sig.
Om vi går vidare till mindfulness (detta underbara livsverktyg), så uppfattar jag Jaget, Själen/Självet, och Medvetandet som synonymer till varandra.
Descartes får stå för den kristna dualismen, kropp och själ. Men denna uppdelning finns ju även inom buddhismen med sin själavandring. Känslan av ett åtskilt ”jag” är ju närvarande hos i stort sett varje människa.
Själv tror jag att mitt ”jag” finns i min hjärna, och dör när jag dör.
(Nej, det är inte en skrämmande tanke, det är en ynnest och ett under att få finnas till; att för ett ögonblick få vara delaktig i livets mirakel, och kunna ”vända mig om” och betrakta det!)
Men jag har också fått uppfattningen att flertalet människor har andra uppfattningar om livet och jaget och evigheten. Här finns så mycket mystik, att våra mänskliga hjärnor finner många härliga berättelser, och tar dem för sanningar.
Vilket som i slutänden är sanning, vet inte jag.
Inte ens en slutgilig kunskap om var i hjärnan vårt jag sitter, skulle kunna göra slut på debatten. För att vi i hjärnan hyser en plats (eller ett system) som får oss att uppfatta ett själv, utesluter ju inte att detta själv även skulle kunna vara fristående. Ganska självklart beöver vi ju en plats inom oss som connektar mellan vårt nuvarande liv och vår eviga själ. Det finns svar på allt, om man vill.
Nu har jag nog flutit ut från ämnet en smula… Diskussionesglädjen blommar så här på morgonkvisten 😀
(Och Gun, den här meningen var tänkvärd!! ”Vad jag vill komma fram till är att debatten gällande alternativa behandlingsmetoder mer borde inrikta sig på det positiva i mötet mellan patient och läkare/terapeut och inte i överhand på bluffen med verkningslösa mediciner. ”)
Är det så konstigt egentligen? Var och en blir salig på sin tro?
Sure, I see what you are saying. I acted like a pro in one way but not the other, so there’s an isicnncstenoy in there. Fair enough! If we are both studying at a Film Academy down at NYU or in UCLA, I’ll surely take up your challenge. Right now, I’m perfect content to be an amateur in movies and not make my life more miserable.