Vem kan bli professor?

doktorshatt.jpg

Det är ofta litet Melodifestivalslöpsedalar över tillsättningar av professorer. “Fel låt vann” är en vanlig, och indignerad reaktion.
Ni kanske har sett att DN har tagit in några sådana inlägg, där bland annat min tjänst i Medicinsk Psykologi diskuteras (fel person – jag – fick tjänsten). Så här kommer min kommentar till allt detta.

Jag kan börja med att säga att jag inte alls är så ledsen/stressad som många vänliga människor i omgivningen tror.
För det första därför att jag inte har tillsatt mig själv – jag har sökt en tjänst, det får man alltid göra. Sedan är många andra som bestämmer vilken sökande som kan tänkas vara bäst för KI att anställa. Beslutet, och ansvaret, är deras.
För det andra tror jag att den som skrivit inäggen i DN inte har helt klart för sig hur tjänstetillsättningar går till.
Det är visserligen litet trist att bli uthängd, men det är sådant som händer….

Här är litet bakgrund för den som är intresserad: olika tjänster ser olika ut. Sökandens meriter viktas, så att för en ren forskningstjänst kan exempelvis vetenskapliga meriter viktas högt, kliniska, pedagogiska och administrativa meriter viktas lågt. När en sådan professor tillsätts blir pedagoger och kliniker ofta upprörda: “Nu har det hänt igen – inser ingen att den här personen ska undervisa/behandla patienter också!”.

Karolinska Institutet bedriver både undervisning och forskning, och strävar efter att uppnå/behålla excellens i båda dessa åtaganden. För många lärare/forskare uppstår en konflikt mellan att undervisa – vilket tar tid och koncentration från forskningen utan att vara meriterande – och att forska, vilket är meriterande och som därmed kan leda till fast anställning och till sist, kanske, en professur.

Det här gör till att många prioriterar ner undervisningen – det lönar sig helt enkelt inte att investera i att utvecklas som pedagog, att förbereda sin undervisning och att ta sig tid med studenterna. Många av oss gör detta ändå, därför att vi tycker att det är vår skyldighet, därför att vi känner ett stort ansvar gentemot studenterna, eller kanske för att vi tycker att det är roligare att förmedla bra undervisning än dålig ditto.

För ett antal år sedan började KIs ledning diskutera en pedagogisk karriärgång: även undervisningsmeriter skulle kunna ha ett värde vid tjänstetillsättningar. Inte bara som ett “nice to have” körsbär på kakan, utan som ett “must have”, de skulle vara kakan i sig. På så sätt skulle undervisning få högre status. Kvaliteten skulle därmed förbättras, eftersom det skulle löna sig att ha hög kvalitet på sin undervisning.

Kan man göra så? Vikta pedagoogisk meritering högre än den vetenskaplig? Frågan stöttes och blöttes. En del tycke idén var bisarr, andra tyckte den var genialisk. De senare sa glatt att om det fanns en sådan karriärgång kunde de dumpa all undervisning på dem som valt den vägen, lysande! Andra sa att det skulle lätta samvetet – en del kollegor hade ju bromsats i sin karriär genom att de tvingats undervisa mer än andra.
Hur som helst valde ledningen att försöka sig på att inrätta en synlig tjänst med pedagogisk profil: en professur som skulle uppmuntra de undervisande kollegoerna, och som skulle höja statusen på undervisningen vid KI.

Det var bakgrunden. Jag sökte tjänsten. Jag har undervisat, administerat, vunnit pedagogiska pris, samlat på mig pedagogiska meriter som varit som Monopolpengar – vackra men inte till någon större nytta i den verkliga världen. Nu, som genom ett trollslag, blev de hårdvaluta!

De sakkunniga reagerade ungefär som KIs ledning gjorde när tjänsten först diskuterades. En tyckte att jag var utomordentligt väl kvalificerad. En ansåg att jag inte var professorskompetent överhuvudtaget.
På intervjun fick jag frågan vad jag ansåg om det senare.
Jag svarade att jag förstod precis hur han hade tänkt, men att tjänsten jag sökt ju inte var en konventionell professur med vetenskaplig framgång som tyngsta merit, utan en nydanande pedagogisk tjänst. Jag fortsatte med att förklara att jag aldrig hade sökt tjänsten om den inte var pedagogiskt inriktad – men att jag nu såg fram emot att få vara med om att sätta även KIs utbildningsuppdrag i fokus.

Jag fick tjänsten. Jag blev professor. Några tycker att det är bra, andra tycker att titeln har urholkats. Det är normalt, så fungerar akademin…

Själv är jag väldigt nöjd, förstås. Undervisningen beskrivs ibland som kvinnofällan nr 1 inom den akademiska medicinen. Jag har gått in i den, och så plötsligt har den visat sig ha en gyllene reservutgång – hur mycket tur kan man ha?

10 svar på ”Vem kan bli professor?”

  1. Bra att KI äntligen tillsätter professurer på pedagogiska meriter och inte bara på rent vetenskapliga sådana. Din tjänst är ju som du säger inte tillsatt av dig själv. Men jag kan tänka mig att forskande kollegor kan bli avundsjuka, och det är väl därför som du indirekt fått kritik. Ta det inte personligt.

  2. Grattis Åsa!
    Föreläsare/ pedagoger med sinne för humor och en förmåga att levandegöra
    mer eller mindre torra forskningsresultat växer inte på träd.
    Kul med en ny färgstark professor! (Apr. färgstark, har du läst om Vivi Täckholm..)

  3. GRATTIS
    Jag tror verkligen du kan bidra med att göra forskningen begriplig för studenter och den vanliga människan. Vad ska man med massa forskning till om den bara blir en hyllvärmare.

  4. Hej Åsa.

    Som läkarstudent, ändock på annan ort än Sthlm, kan jag säga att det är väldigt uppskattat med lärare som är intresserade och duktiga pedagoger. Det kommer ju knappt studenterna till nytta om professorn är väldigt kompetent men utan vidare pedagogiska färdigheter.

    Det har varit en del snack här om artikeln där din och andras professurer nämns tillsammans med KIs eventuella nepotism. Hur det ligger till i själva verket ska jag inte försöka döma såhär, men det är bra att du ger din version av det hela. Läser bara DN oregelbundet men hoppas att KI har fått möjlighet att svara på artikeln.

  5. Du är en av de bästa lärare jag har haft! Det sättet som du undervisar på, det sättet du stöttar en hel föreläsningssal. Du är en av de lärare som jag kommer att komma ihåg under resten av min karriär och se upp till. Du är värd varenda professorstjänst du får.

    Verkligen.

  6. Grattis till tjänsten! Det är ofta provocerande för människor när deras cirklar rubbas, det och avund i kombination gissar jag är det största problemet. Men folk vänjer sig väl. Jag hoppas att en pedagogisk professur är helt odiskutabel inom några år, för som student minns jag hur frustrerande det var att undervisas av lysande forskare med noll undervisningsförmåga.

Lämna en kommentar