Seeing is believing, sägs det, vilket gör att de konflikter som bevakas av media väcker större engagemang än dem som fortgår i medietysthet. Journalisterna blir som empatigeneraler – de dirigerar vår medkänsla (och med den vår lust att skicka pengar, rycka ut som volontärer eller frivilliga) genom att styra den information vi nås av. Tyvärr är, enligt många, hjälpen ett nollsummespel. När en särskilt behjärtansvärd situation får stort medieutrymme lär det framförallt resultera i att hjälpen styrs om, inte att den ökar i volym.
Istället för … i rubriken kan vi läsa norra Indonesien, Zimbabwe eller Somalia. Vi kan läsa religiösa eller kulturella minoriteter. Hungriga och fattiga har ingen röst, säger Joachim von Braun (bild) chef för livsmedelsinstitutet IFPRI i Washington, något som jag har tänkt ovanligt mycket på under de senaste veckorna. Det finns mängder av människor som inte har vägar, inte har skolor – ambulanser och sjukhus ska vi bara inte tala om. Dessa människor har inte ett mindre sjukvårdsbehov än någon annan, snarare tvärtom – som den c:a tioåriga lilla pojken i Airatrakten som föll ner från ett träd när han skulle plocka mango och bröt armen, Blodkärlen kom i kläm, och när han äntligen, långt senare, kom till det för honom avlägsna sjukhuset var handen mumifierad och han hade gangrän i underarmen. Det går knappast att föreställa hur ont han måste ha haft. (Det hela slutade med en amputation. Hade han tagits omhand av en utbildad person inom rimlig tid hade han haft två friska armar idag).
Det är inte bara sjukvård som saknas, det är mat. Det blir allt svårare för hjälporganisationerna att få fram de volymer som krävs, och i många fall (flyktingarna från Darfur t.ex.) hindras hjälpsändningarna från att nå fram.
Det sägs att det inte finns pengar till sjukhus och vårdcentraler till alla. Däremot finns det pengar för biljättar i finansiell kris, och banker som försnillat obegripliga summor. Det finns pengar för inköp av stridsvagnar.
Låt oss inte glömma människorna som lever away from the eyes of the world.
But once again – away from the eyes of the world – it is the civilians of … who are suffering.
Exakt min tes… Tyvärr är det ju så. Ett kort tag innnan det körde igång i Gaza var det fokus på östra Kongo. Men nu är kvinnorna i Goma redan glömda. Vad världen inte orkar höra (?) är ju att detta pågått sedan 1996, att kvinnorna ständigt är de som får fly från sina små hyddor och åkrar medan väpnade gäng plundrar, bränner och våldtar. Och rika personer tjänar ännu mer på export av guld och diamanter från dessa områdern. Att det finns eldsjälar som Dr Mukwege (som fick Olof Palme-priset häromdagen) som år efter år orkar stötta och hjälpa de kongolesiska kvinnorna är förvånande och beundransvärt. Att de tillfälliga uppmärksamheterna och prispengarna ofta leder till att korrupta personer utkräver mångmiljonbelopp från sjukhuset (vatten- och elräkningar på fantasibelopp t.ex.) är desto tristare.
Många, många andra personer arbetar dessutom i det tysta och får inte den uppmuntran som de skulle behöva; t.ex. mannen som regelbundet vandrar 10-tals mil i djungelområden kontrollerade av olika banditgäng för att hämta ut de kvinnor som skadats och behöver operationer och annan hjälp, kvinnorna som arbetar med alfabetisering och yrkesträning för de våldtagna kvinnorna så att de ska kunna skapa sig en ny tillvaro, de trångbodda familjerna i Bukavu eller Goma som tar sig an en kvinna från landsbygden och hennes barn och låter dem dela huset (de flesta internflyktingar i östra Kongo bor inte i läger utan hos familjer).
Lite trist attityd här hemma är det faktiskt när man berättar om situationen för arbetskamrater och andra och de liksom stänger öronen och säger att det jag berättar är ”för hemskt”. I korgen runtskickad efter en av mina bildvisningar för ett 25-tal personer låg summa summarum 60 kr till kvinnorna i Kongo…
Man vill gärna tro att mediers uppmärksamhet är det som avgör vart hjälpen kommer, och hur stor den blir. Media har en viktig roll, och ett stort ansvar att lyfta upp de kriser och konflikter som finns i världen. Humanitär katastrofhjälp är inte så altruistisk som man kan tro. In och utrikes politiska strategiska intressen är ofta det som oftast är avgörande för om och var man skickar sin hjälp.
Media vill sälja nyheter och tjäna pengar. Även om det finns en god ambition och vilja att rapportera vad som händer, kommer man inte ifrån det faktum att om en tidning skulle rapportera om situationen i Goma, Östttimor, Bangladesh, eller Somalia dag ut och dag in, skulle folk tröttna och sluta köpa den. Man måste hela tiden hitta nåt nytt, till exempel en bild på en pojke med kallbrand i handen, som kan väcka empati och medkänsla. Jag reagerar nu, men kommer jag göra den när Åsa har skrivit 100 likadana inlägg?
Stater, organisationer och enskilda människor borde börja samarbeta mer seriöst kring dom här frågorna, och inte hela tiden bli tagen på sängen när det hettar till nån stans i världen, som en stockholmare som vaknar och ser att det har visst snöat 5 centimeter. Kanske är en utopi i dagsläget. Precis som tanken att alla alltid ska ha ork och lust att bry sig om allt elände som finns på jorden.
Jag har valt en enkel väg att kontinuerligt bidra: Autogiroavdrag månatligen till Läkare utan gränser. Andra hjälporganisationer finns ju också att stödja månatligen.