AT-forum i Uddevalla…

grodprins.jpegI torsdags träffade jag ett drygt hundratal AT-läkare. På begäran var temat “Läkare, dröm eller mardrömsyrke”. Vi inledde med en liten undersökning på temat att relationen till yrket i stort påminner om vilken relation som helst. Vi har en förälskelsefas, som sedan kan utmynna i ett fördjupat och tillfredsställande tillsammans, eller så kan prinsen förvandlas, i små steg, till en groda.

AT-läkarna fick skatta sin uppfattning om yrket i fem steg: Hade de fått en prins/prinsessa, en semiprins, varken eller, en semigroda eller en groda?

Resultaten blev: Groda 2%. Semigroda 7%. Varken eller 21%. Semiprins/prinsessa 47%. Prins/prinsessa 23 %.

Det var uppmuntrande att en betryggande majoritet var nöjd med yrkesvalet, trots påfrestningarna.

Ett exempel på att använda mindfulness i handledningen av AT-läkare:

En ung manlig läkare orkar inte längre lära sig namnet på personalen på de avdelningar han är placerad på. Det här tycker han är obehagligt, han uttrycker det som att han har blivit förstörd.

Observera: “Jag har flyttat runt mellan avdelningar och kliniker och kliniker under lång tid, med korta placeringar. Nu är jag inte längre motiverad att lära mig namnen på mina nya medarbetare.”

Beskriv: “Jag tänker att jag har blivit förstörd. När jag tänker det blir jag orolig och litet ledsen.” Om vi nu kommer ihåg att en tanke bara är en tanke, en känsla bara en känsla kan vi fundera över innehållet i hans tankar. Att han har blivit förstörd är ett antagande, ett sätt att tolka det som sker. En annan tolkning kunde vara att ingen orkar engagera sig i en ständigt ström av nya medarbetare. Att då tillfälligt dra tillbaka sitt engagemang är en rimlig copingstrategi under omständigheterna. Det hjälper honom att orka med en påfrestande arbetssituation. När han senare kommer till en mer permanent placering kommer han naturligtvis att både kunna och vilja engagera sig i sina medarbetare. Den tanken ledder inte till lika negativa känslor…

Döm inte: Jag vet inte om kollegan i fråga dömde sig själv (otillräcklig, inte tillräckligt empatisk, inte tillräckligt stryktålig…), men om han gjorde det så ledde det möjligen till skam och nedstämdhet. Att bara konstatera att nu är det såhär, mer än detta orkar jag inte just nu, och det är normalt, det är en övergående och ovanlig arbetssituation som jag hanterar så gott jag kan, gör att man inte lägger sten på bördan…

Jag funderar på att starta en handledningsgrupp för ledsna kollegor, möjligen kunde den resultera i en bok med fokus dels självhjälp, dels på handledning av AT- o ST-läkare. I vanlig ordning var det många som var stressade av att de fick mycket lite feedback överhuvudtaget, och att den, när den kom, var ospecifik. En liten handledarguide skulle kanske vara till nytta…

11 svar på ”AT-forum i Uddevalla…”

  1. Tja… unga läkare som tror att de skulle ha nytta av att vara med… kanske bara kvinnor? Kanske bara AT o ST?
    Har ni – eller ngn annan – ngt bra förslag på hur urvalet skulle ske?
    Undrar
    Åsa

  2. Inte utesluta killar… Alla kan väl ha behov av en sådan grupp.Men läkare under utbildning kan väl vara en bra urvalsmetod. Det hindrar ju inte andra läkare också kan ha handledning – fast kanske i andra konstellationer. Jag tror att möjlighet till handledning är viktig under hela karriären. Det finns alltid något som man råkar ut för/är med om som man kan behöva ventilera och diskutera.

  3. Jag tror att du kommer att överrösas av kollegor som vill ha handledning. Behovet finns och är stort.
    Jag skulle mer än gärna vara med i en handledningsgrupp.
    Ditt engagemang är beundransvärt.

  4. Hej Åsa!

    Tack för din fantastiska sida! Jag har just påbörjat min AT och vad jag längtat efter det. Att äntligen bli färdig och att äntligen få praktisera det jag drömt om efter så många år i skolbänken. Jag slet verkligen för att komma in på läkarutbildningen och tenterade upp många betyg. Jag klippte nästan av mitt sociala nätverk under en lång tid och satsade stenhårt för att nå mitt mål. Gissa om jag blev överlycklig då jag fick det där magiska antagningsbeskedet från CSN att du är antagen ) Åren på utbildningen har mestadels varit trevliga och mycket beroende på goda klasskamrater och vi har stöttat varandra. Tyvärr fick jag ej med mig någon till stället där jag påbörjat AT.

    Efter bara ha gjort knappt 1/3 av min AT-tid känner jag mig förtvivlad. Jag funderar allvarligt på att göra något annat… Övertid, stressmage trots losecätande, så trött på kvällarna att jag ej orkar med något socialt umgänge (jag som trodde att det skulle bli tid för sådant nu). Maximalt 2 veckor på varje avdelning, ständigt ny personal. Ensam underläkare överallt. Aldrig någon som ger feedback eller frågar hur jag har det. Det känns det som om jag får ta mer ansvar än jag klarar av och det är jättejobbigt att hela tiden försöka hitta någon som hjälper en att axla manteln. Jag har uselt självförtroende men min fasad har jag putsat med ett leende och intryck av att jag tycker allt är jätteintressant. Om jag släpper fasaden tror jag ej att det blir lättare man ska ju tycka allt är så fanastiskt roligt och kunna precis allt. Jag har ont i magen varje söndagkväll då jag vet att veckan snart börjar. Ni som vet, blir det bättre under ST? Om inte så kastar jag in handduken… Det är inte värt det… Allt jag längtar efter är en mer prestigelös tillvaro med stabilitet och goda arbetskamrater där vi kan hjälpa varandra genom det som är svårt.

    Tack igen Åsa. Genom ditt forum har jag märkt att jag inte är helt ensam och det känns oerhört skönt. Jag trodde länge att det var ett stort fel på mig.

  5. Hej! Läkaryrket är ett härligt yrke som ger massor till den som har förmånen! att få utöva det. Det ställer också höga krav och kan därför påverka en negativt också. Så paradoxalt kan det vara. Är det!
    Vilka krafter som till sist kommer att styra – de positiva eller de destruktiva – blir i mycket en fråga om hur man själv förmår förhålla sig till påfrestningarna och vilket stöd man har i sin närmaste omgivning, arbetskamrater och familj.
    Jag tror mycket på att äldre erfarna läkare behöver ge mer av sig själva till de yngre och blivande. Att här läsa om Åsas idé om stödgrupper är att se mina egna tankar upprepade i ny skepnad. Räkna med mig – jag har både tid, lust, engagemang och förmåga!

Lämna en kommentar