Aira 9/6. 1 500 000 människor och två kirurger.

Första morgonen i Aira! Vi tar det lugnt, äter medhavd mat till frukost. Senare idag ska Zewditu komma. Hon tar över matlagning och städning under de kommande veckorna. Hon bor i byn, och har arbete när det kommer utländska medarbetare, annars inte. I bild: två benbrott – ett behandlat på sjukhuset, ett behandlat av en traditionell bonesetter. Foto: eget, och Erik Erichsen.

Anette går över till sjukhuset. Jag vill få tag på killen som ordnade vår katastroftransport, så jag följer med Sennait på jakt efter en fungerande telefon. Vi tar bilen in till själva Aira där en företagsam man har monterat upp en egen liten antenn som gör att det ofta går att ringa från hans mobiltelefon. Han har öppnat ett litet stånd och har många kunder, men just idag går det inte att få kontakt. Vi får köra vidare till en litet större stad där det finns en officiell telefonstation. Där går det bättre.

På eftermiddagen tittar jag på sjukhuset, guidad av Erik och Anette. Det är byggt i paviljonger som binds samman av gångar under tak, helhetsintrycket är luft och ljus. Mellan paviljongerna gräs och blommor i överflöd. Här kan den som behöver ett kejsarsnitt opereras för 150 birr (c:a 100 kr) inklusive spinalanestesi (ryggbedövning). Här opereras en hel del bråck av olika slag vilket förebygger allvarliga senkomplikationer, och även struma som drabbar stora delar av befolkningen på grund av att maten och saltet här är så jodfattiga. Struman kan sedan övergå i cancer, så även där får operationen ses som förebyggande sjukvård. Erik opererar även fistlar som kan drabba kvinnor efter svåra förlossningar, läppspalter, klumpfötter och benbrott.

På polikliniken gick Erik och Anette igenom morgondagens patienter för bedömning inför operation. Så ser flödesschemat ut här – eftersom många patienter bor långt från sjukhuset skickas de oftast inte hem i väntan på operation utan behandlas följande dag, eller, om ingreppet är litet, redan samma dag. Allt detta under förutsättning att de kan betala, annars skjuts operationen fram tills pengarna finns på plats.
Idag kom några män och en kvinna med bråck. Ytterligare några med stora strumor. En ung kvinna med en knöl i bröstet som bedömdes som godartad slapp operation. Den bedömningen görs på rent kliniska grunder – här finns ingen möjlighet att ta cellprov.
Mest gripen blev jag av en 18-årig flicka som lyftes in i rummet av sin far. Hon hade en bit av en plastpåse lindad runt ena stortån, hennes underben var tunna, hom berättade att hon inte hade kunnat gå på fem månader på grund av att hon haft så ont i sin fot. När plasten plockades bort visade det sig att hon hade kallbrand. Tån var missfärgad, svullen och sårig. Frågan blir då vad orsaken är? Hudcancer? (Sitter ibland under naglarna.) Infektion efter bett eller skada? Kanske har hon nedsatt immunförsvar till följd av HIV-smitta eller TB? Kanske har infektionen spridit sig till benmärgen. Hon blev inlagd för fortsatt utredning. Tån ska tvättas, hon ska få antibiotika.

Det finns ett till missionssjukhus och två regeringssjukus i området. Det andra missionssjukhuset har ingen kirurg. Det ena regeringssjukuset har visserligen en, men han lär vara på väg att lämna. Det finns ingen ortopedisk verksamhet överhuvudtaget i området. Flertalet benbrott behandlas (ofta mycket väl) av traditionella ”bonesetters” (se bild) vilket kan fungera fint ifall frakturen är enkel, men vilket inte räcker när den är komplicerad, som hos den lilla flickan vars benbrott har fixerats med ett stag som utvecklats (och donerats) av den svenska militären, och som fungerar utmärkt här.

På den mer husliga fronten har vi har gjort en lista över sådant vi behöver: lök, ägg, citroner, mango, kanske litet majs, kaffe. Zauditu har dykt upp, glad och välkomnande. Jag frågar henne om hon kan handla, det kan hon, på onsdag. Då är det nämligen marknad. Jag undrar om det går att få tag på några ägg innan dess. Hon tittar överraskat på mig. Det går inte, det är ju inte onsdag idag.
Det visar sig att här inte finns några livsmedelsbutiker. Den som har ett överskott att sälja tar det till marknaden på onsdagen. Då först går det att köpa mat, så inköpen måste planeras noga. Sedan måste familjen hushålla med maten så att de räcker fram till nästa marknadsdag.
Här finns mycket litet utrymme för impulsivt ätande…
Ur ett folkhälsoperspektiv är det inte säkert att all vår tillgängliga mat är att föredra.