Nu är det dags – avfärd kl 05.30…
Varför resa till just Aira? Jo, därför att Anette, kirurg och kompis sedan studietiden ska dit för andra gången. Hon ska vikariera för Erik Erichsen, sjukhusets enda kirurg som nu ska åka på välbehövlig semester. Första veckan ska de arbeta tillsammans, sedan kommer Anette att ensam ansvara för både kirurgi och förlossningsvård (40% av förlossningarna på sjukhuset slutar med kejsarsnitt). Hon kommer bland annat att vara ständig jour under de kommande fyra veckorna. Jag har en enklare uppgift: jag ska hålla henne sällskap i en vecka framöver, och skriva när jag hinner/orkar.
Vi ägnade gårdagen åt att vila och proviantera sådant som inte går att köpa i Aira.
Bild: Anette i Mesfins skruttiga bil, vårt lilla hus på sjukhusområdet.
Jag var full av positiva förväntningar: Jag har aldrig varit i västra Etiopien, så en resa rakt västerut blir som att komma till ett helt nytt land – de olika Etiopiska regionera skiljer sig åt dramatiskt vad gäller natur, folkslag, språk, mat, övrig kultur…
Från Addis är det bil som gäller. För att försäkra oss om en bekväm resa hade vi bokat den genom en ung man som kom med de bästa rekommendationer. Hans bilar hade allt en kräsen resenär kan begära: fungerande bromsar, säkerhetsbälten och så vidare.
Han dök upp, punktligt, och visade oss ut på parkeringsplatsen. Där stod Mesfin, vår chaufför, och en extremt trött fyrhjulsdriven Toyota. Det här var inte alls vad vi kommit överens om, men det verkade litet sent att börja trassla, så vi klev in. Så började en av mitt livs mest obekväma resor.
Mesfins bil visade sig ha en maxfart på 60 km/tim när vägen var slät och det inte var uppförsbacke. Den hade ingen luftkonditionering, inga säkerhetsbälten, och det var bara en av de fyra vindrutorna som gick att öppna (Mesfins). Någon fjädring fann inte kvar, varje liten ojämnhet i vägen gav chockvågor i baksätet. Någonstans läckte avgassystemet, det virvlade in svarta, säkert onyttiga partiklar och vi satt i en svag med påtaglig dieseldoft.
Det var som att transporteras i en cementblandare. Ljudnivån var allt som oftast så hög att det inte gick att tala med varandra.
Resan som skulle tagit tio timmar tog femton. Jag ägnade en del tid åt att fundera på hämndaktioner. Ringa och skälla? Namnge killen i bloggen och sedan säga att den läses över hela Europa? Hota med mina kontakter i Addis? Det var ingen mening med att låta irritationen gå ut över stackars Mesfin: han ägde den gamla bilen, den var hans försörjning, och han kunde ju inte rå för att han inte hade råd med en bättre bil. Dessutom var han trevlig, och körde omdömesgillt.
Ett sätt att beskriva färden är att beskriva korna. Utanför Addis såg de bedrövliga ut. De vandrade långsamt runt i större eller mindre hjordar och letade efter någonting att äta. Skeletten syntes tydligt under deras spända hud – revben, bäcken, skulderblad.
I närheten av Aira såg korna ut på ett helt annat sätt. Här hade det regnat länge, så de hade hunnit bli blanka, runda och pigga.
Ett annat sätt kunde vara att säga några ord om växtligheten. Grönska. Överdåd. Lustgård. Explosion. Tropisk (?) skog. Nej, det går inte. Jag finner inte ord som kan beskriva resultatet av rikligt med regn på denna ytterst bördiga jord.
Hursomhelst kom vi fram till slut – mörbultade, lomhörda, hungriga och smutsiga. Men – vi hade inte sladdat av vägen, bilen hade inte gått sönder, Mesfin hade hittat sjukhuset (han hade aldrig varit i Aira tidigere), så det fanns ju även en hel del att vara tacksamma för.
Vi fick en god middag hos Erik och hans fru Sennait som är diabetessköterska, luften doftade av blommande frangipaniträd, himlen var precis så mörk, och stjärnorna precis så ljusssatrka som de brukar vara på den här breddgraden. Allt är väl!