Stockholm maraton igår – jag cyklar Strandvägen fram, och ser de två första löparna glida förbi, två mörkhyade män på lätta, lätta fötter. En av dem, Philip Bandawe från Zimbabwe, vinner så småningom sin andra seger (han kom först i mål även 2006) vilket inte överraskar någon.
Annat var det 1960 när sportvärlden tappade den kollektiva hakan när Abebe Bikila från Etiopien (bild) sprang maraton i olympiaden i Rom. Han var okänd, barfota, och tog guld, Afrikas första.
Bakom Abebe Bikila stod hans tränare, Onni Niskanen (svensk men finskättad). Onni var anställd som tränare för den etiopiska armén, och där hittade han den snabbe Abebe, och bestämde sig för att träna honom speciellt för maraton.
Abebe var ovan vid att springa med skor, så Onni jämförde tiderna med och utan, Utan gick fortare, så utan fick det bli. Abebes guldmedalj blev en sensation. Abebe upprepade dessutom bragden fyra år senare i Tokyo (då hade han vant sig vid att ha skor), och han blev en viktig förebild för generationer av afrikanska idrottare.
Onni var vitblond, blåögd, energisk och rolig. Jag minns honom som en vuxen som tog sig tid att tala med barn (jag var i tioårsåldern när allt det här hände, och han var på ambassaden med jämna mellanrum). Personalen där skrattade godmodigt åt hans besynnerliga utseende, och han skrattade med dem.
Jag hade tänkt lägga upp en bild på honom, eftersom han har gjort en så stor insats för afrikanska långdistanslöpare på den internationella arenan, men jag hittade inte en enda bild på nätet, så jag får nöja mig med att upprepa hans namn.
Onni Niskanen var det. Tack!