200 svenska soldater har utbildats för att kunna delta i EUs insats för flyktingar i Chad. Soldaterna skulle se till att transporter av mat, förnödenheter och hjälparbetare kom fram till flyktingläger i Chads östra del som gränsar till Darfur.
Idag meddelas att styrkan inte kommer att kunna genomföra sitt uppdrag – det går nämligen inte att få ihop det materiel som krävs. Europa med sina 1,8 miljoner soldater, med sin starka valuta och sitt materiella överflöd, har tydligen inte resurser att hjälpa flyktingar som utsatts för en av nutidens mest skandalösa folkmord/etniska rensningar.
Jag vet inte hur jag ska tolka detta. Jag vet dock att jag aldrig kommer att kunna förklara det för mina afrikanska vänner.
Världen är betydligt sämre än vad man skulle önska. Men kan du påverka situationen i Chad? Sannolikt inte. Så varför slösa energi på att bli upprörd? Det vore väl betydligt rimligare att fokusera på något du kan påverka?
Men om fler blir upprörda, och talar om det så borde chanserna att påverka öka!
I just den här situationen hade jag nog kunnat påverka i någon mån – en av mina söner är en av de 200 soldaterna.
Att jag blir upprörd är en del av mig, och har inte så mycket att göra med min möjlighet, eller oförmåga, att påverka. Jag kan inte att stänga av mina känslor bara för att de är plågsamma eller verkningslösa – kunde jag det vore jag en annan människa. Jag upplever det i alla fall inte som förslösad energi – det vore svårare att stå ut med att vara likgiltig inför det som pågår.
Till Ia: kanske. Om Åsas inlägg hade skrivits med motiveringen att någon som läser hennes blogg kanske just arbetar i Bryssel med bistånd och militära insatser, eller skulle ha lust att släppa sitt nuvarande liv och syssla med lobbyism på hel eller halvtid rörande denna fråga, så finns det ju en poäng med inlägget. I annat fall är det väl ganska meningslöst?
Till Åsa: Så GÖR det då! Och sluta gnälla om det!
Och förövrigt: att släppa önskan om att förändra, bidra, engagemanget i livet, lidelsen – att inse att livet är en enda oändlig och ostoppbar återupprepning av lidande och död – är det inte det som är definitionen av Nirvana? Och den absoluta mindfulnessens yttersta konsekvens?