16/8 – Om utbildning av sjuksköterskor, Gumuz, och återresa till Addis…

utsikt.jpg
Dagen börjar klockan halv fyra på morgonen. Dr Anette behövs på förlossningen. Hon försvinner iväg i natten, syns som två ljuspukter: en större, svag, litet suddig som är hennes vita rock, en mindre, starkare, litet rörligt som är skenet från hennes ficklampa.
Efter någon timme är hon tillbaka. Hon har gjort ett av de många akuta kejsarsnitt som väntar under de kommande veckorna. Mamman hade varit liten, barnet hade fastnat i bäckenet så att det hade fått tryckas tillbaka underifrån av barnmorskan. Det hade varit medtaget, men repade sig fint. Det här är ofta en senkomplikation av undernäring: människor kan inte växa som de ska om de inte får tillräckligt med mat. Även deras bäcken påverkas förstås, och när det så småningom är dags att föda barn kan barnet inte ta sig ut genom det trånga bäckenet.

Hilde, norsk sjuksköterska som är rektor för sjuksköterskeskolan har berättat att var fjortonde kvinna i området dör i någon form av förlossningskomplikation. I natt har Anette påverkat den statistiken en liten bit.
Det finns ingen annan inom rimligt avstånd som kan utföra ett kejsarsnitt. Här finns inga ambulanser, inget sätt för en kvinna vars förlossning trasslar att ta sig hemifrån.

Erik, Sennait, Hilde och jag kör ut genom sjukhusets grindar litet innan sex. Det är gryning, kanske den tid på dagen då luften är som friskast. Just i den timmen går det nästan att föreställa sig hur det skulle vara att vara hund – det går att särskilja doften från jorden (mineral), bilen (diesel och olja), häcken (cypress, en mild barrträdsdoft), vedeldar ifrån intilliggande hus (rök), ett otal växter som kommunicerar med parfymerade blommor (som frangipaniträden som står tätt) eller frukter (mangoträden).

Efter några timmar stannar vi i Gimbi och äter frukost tillsammans med två av sjukhusets duktiga undersköterskor som nu vidareutbildar sig vid sjuksköterskeskolan här. Det kan de göra därför att de är sponsrade av privatpersoner i Sverige och Norge. Detta är deras enda sätt att kunna få lön efter kompetens. Så länge de bara arbetar som undersköterskor kan de visserligen utvecklas och ta på sig allt större uppgifter, men de kan inte få någon löneförhöjning, och de kan inte byta arbetsgivare. Därför försöker sjukhuset att hjälpa de duktigaste till en vidareutbildning som dels kommer att ge dem dels en mångdubbelt bättre lön, dels möjlighet till en fortsatt karriärutveckling.

Studierna är hårda. De har inga lov överhuvudtaget, de arbetar och studerar kontinuerligt i tre år, och de måste betala sin utbildning per månad. Detta plus uppehälle är övermäktigt för många, och nu med de stigande matpriserna har de inte alltid råd att äta. Ändå är de glada, studierna går bra, och Erik hoppas att de ska komma tillbaka till Aira och bidra till att bygga upp sjukhuset när de är klara.

I ”Hitchikers guide to the galaxy” låter Douglas Adams personen som kommit på de norska fjordarna få ett designpris. Hade han sett landskapet vi körde igenom hade han nog valt att belöna Västra Etiopiens berg och dalar. Tur att det inte går att få en dödlig överdos av naturskönhet, för då hade jag inte kunnat skriva det här.

Efter 12 ganska händelserika timmar kom vi tillbaka till Addis där det var lika rått och huttrigt som när vi reste.

Nu fick jag reda på vad som hade hänt i världen under min veckas time-out. Nyheterna från Tchad och Sudan var inte betryggande: Sydsudaneserna har just kört upp till huvudstaden Khartoum och genomfört en attack i stadens utkanter. Det talas om ett stort antal döda och skadade. Idén uppges vara densamma som IRA hade när de angrep London – att striderna skulle utkämpas inte bara på Irland/i Södra Sudan – utan i hjärtat av förtryckarens territorium, så att de skulle få känna inpå bara skinnet vad de höll på med. Hursomhelst reagerar Sudans regering med att skylla på regeringen i Tchad. Regeringen i Tchad tillbakavisar anklagelserna och menar att udan försöket göra utrikespolitik av en inrikespolitisk fråga.
Jag lyssnar på Al-Jazeera som ägnar frågan större intresse än vad BBC gör, de har en oerhört intressant intervju med två representanter för Sudans regering och en ambadssadör som är varit med i försöken att få tillstånd konstruktiva samtal mellan araberna i Norr, och afrikanerna i Syd. Skrämmande. Darfur har beskrivits av som en brottsplats, men det ville (naturligtvis) inte regeringens talesmän acceptera.

Rebellerna i Tchad har intagit en stad nära Sudanesiska gränsen, och Irländska Euforsoldater har blivit beskjutna. Jag undrar oroligt hur sonen har det därnere. Jag undrar vad som kommer att hända härnäst. Jag tänker på alla andra mammor runtom på jorden som har söner i krigszoner.
Kan Irländrana bli beskjutna så kan våra Svenska soldater också bli beskjutna. Men så måste det vara. Den som ska skydda någon som är utsatt för förföljelse blir automatiskt fiende till förföljarna.

Märkligt att i Aira upplevde jag att Sudan (som faktiskt ligger mycket nära) var lika avlägset som Vietnam eller Finland. Det fanns ingen kommunikation, inget intresse för grannlandets problem. Det som däremot talades om var konflikterna med ett närliggande Etiopiskt folk, Gumuz. De bor i nästa dal, de är niloter, långa (de har inte alls lika många förlossningskomplikationer som de småväxta Oromokvinnorna) och mycket mörkhyade. Deras livsstil kräver stora ytor, de odlar inte jorden i samma utstäckning som grannfolken. När Oromos kommer till deras trakter uppfattar de att det är tomt där, de slår sig ner, bygger hus och börjar odla jorden. Det här leder till att Gumuz förlorar tillgångar (vilda växter och djur som de lever på), vilket i sin tur lett till oroligheter med en del dödsfall till följd.
gumuz.jpg
Gumuz togs tidigre som slavar av höglandsbefolkningarna, och syster Hilde berättar att fortfarande nu finns det många fördomar mot dem. Hon hade en Gumuz student med sig i bilen för inte så länge sedan, och fick då frågan av en Oromo: “Hur mycket fick du ge för den där?” I bild: en Gumuz man med traditionell skarifikation.

4 svar på ”16/8 – Om utbildning av sjuksköterskor, Gumuz, och återresa till Addis…”

  1. Även barnmorskan som har hållit i våra föreläsningar om kvinnosjukvård och förlossningvård här i Lund, har varit väldigt mån om att lära oss hur det ser ut i andra delar av världen. Etiopien har särskilt belysts när det gäller kvinnlig könsstympning, så vi har fått se dokumentärer både om det och om Fistulasjukhuset. Hur utbredd är könsstympningen i Aira? Är det ett stort problem vid förlossningar? I Sverige får vi ju enligt lag inte sy ihop ett könsstympat underliv efter en förlossning, men hur gör man i Aira? Tvingas man anpassa sig efter kulturen, för att inte få kvinnorna att vända sig någon annanstans?
    I vår senaste kurs hade vi en fantastiskt duktig socialantropolog som kom och berättade för oss om synen på sjukdom utifrån ett samhällskulturellt perspektiv. Hon berättade bland annat att i tex Somalia, som också har hög förlossningsdödlighet, anses det vara positivt att barnet i magen är litet. I Sverige skulle ju de flesta blivande mammor oroa sig om barnmorskan meddelade att barnet växer dåligt. Så om den svenska barnmorskan frågar den somaliska kvinnan om hon äter “bra”, kan “bra” för den somaliska kvinnan alltså vara att äta väldigt lite, eftersom det för henne minskar risken att dö i förlossningskomplikationer. Däremot så ökas ju risken för andra komplikationer för henne och för barnet … Det är lätt att glömma bort kulturskillnaderna och förutsätta att alla tänker som “vi”. Bara en tanke som dök upp efter att ha läst din blogg!

  2. Hej! Kvinnorna i Aira är inte omskurna, tarditionen varierar ju mkt i detta stora land. Som tur är slipper de i alla fal de problemen, fast fistlar pga dålig läkning efter svåra förlossninger förekommer( de kan repareras på sjukhuset i Aira).

  3. Hej Sofia.
    Jo – visst är kvinnorna i Aira omskurna, men i regel så diskret att man måste titta ordentligt efter för det ska upptäckas. I regel är det “bara” toppen av clitoris som har skurits bort, ibland enn liten del av blygdläpparna också. Någon extakt chiffer på frekvensen har jag inte, men den liggar nog på över 90%.
    Det orsakar inte alls några förlossningskomplikationer.
    Det är en mycker utbredd missförståelse att omskärelse, även den “pharaoniska” som du beskriver i din kommentar ovan, orsaker fistler. Om du läser på fistula sjukhusets hemsida under FAQ ser du att även de ger rätt information om detta.
    Jag själv skulle inte tycka om att bli kallat “stympat”. Därför använder jag av princip inte ordet, även om tanken bakom introduktionen av denna benämning är god.
    Kvinnlig omskärelse är förbjuden vid lag i Etiopien, och det finns tallrika projekt som arbetar på att ändra attityden till ingreppet. Men det tar tid.
    Nyligen gjorde vi en enkät i vårt område. 80% av tillfrågade kvinnor tyckte att ingreppet är skadligt, men de gör det på sina döttrar i allafall på grunn av det sociala trycket

    Många hälsningar

    Dr Erik
    Aira Hospital

  4. Jag e4r troende aietst och ff6rnekar alla andra gudar e4n Min Egen He4st!Men att ve5ga sitta upp pe5 den, det ve5gar jag inte riktigt e4n.Den utmanar mig och ser be5de frustande, be5ngstyrig, klurig, utmanande och ff6rve4ntansfull ut!!!!!

Lämna en kommentar