”Working with hair had taught Mary Mascarenas the ephemeral nature of happiness.”
The Sacred Game visar vara om inte stjärnbeströdd, så pärlbeströdd.
Citatet ovan är för mig en sådan pärla som jag läser för att hitta. De ligger inbäddade i texter, som alla guldmynt, vapen och uppgraderingar som ligger gömda i dataspelens lockande värld. I en del böcker hittar man inte en enda medan andra, som The Sacred Game, är fulla av observationer och formuleringar som ger ett litet lyft, en liten ilning av välbehag…
Jag har fortfarande inte klart för mig hur en noggrann bibiotekarie skulle klassificera boken. Är det kanske en polisroman eftersom det är en en polis som håller ihop historien? En deckare eftersom vi redan i början av boken träffar Ganesh Gaitonde, minus halva huvudet, nere i en bunker som han låtit snabbbygga (ska det vara 3 p där??)? En helt vanlig, ”seriös” roman som skildrar Indien genom att följa en mängd olika människor i Mumbais övre och undre värld?
Vem bryr sig? Vi författare borde nog bry oss, för om det går att skriva en deckare så som Vikram Sing skriver, då är vi fria. Fria att fördjupa personporträtten, fria att låta boken bli 800 sidor lång, fria att resonera (just det) kring religion, korruption, mord m.m. Fria att ha en del action, men inte tvungna att flåsa från slagsmål till mord till ändlöst spännande jakter i farlig terräng.
Jag har kommit till sidan 346, och jag önskar just nu att boken skulle vara på 2000 sidor i stället för 900.
Det ni! Det är en sorts glädje – tack Vikram Chandra!