Här kommer en liten, något dyster fundering över kvinnors (?) röst… Fick i julklapp en EmmyLou Harris box med titeln ”Rare tracks and forgotten gems”. Där fanns en version av Leonard Cohens ”Ballad of the absent mare”, omdöpt till ”Ballad of a runaway horse”.
ELH har anpassat texten – Där LC säger cowboy säger hon cowgirl. Hästen, som är ett sto i LCs version, är en hingst i hennes. Och vad händer? Här är några rader (LCs version, ”she” är stoet):
”Although she goes grazing a minute away, he tracks her all night, he tracks her all day. Oh blind to her presence, except to compare his injury here, with her punishment there…”
I LCs version är det uppenbart att hästen är en metafor. Kanske för den konstnärliga inspirationen. Kanske för det vi söker i livet, det vi oupphöligt jagar utan att förstå att det hela tiden finns så nära. Kanske för våra innersta drömmar som inte bara motiverar, utan som även har makt att skada. Även för kärleken, men det blir bara en dimension av den här märkliga sången.
Och vad händer då när Emmylou Harris tar sig an den? Hon ändrar titeln – det är inte längre ett sto som inte är närvarande, utan en hingst som har slitit sig och sprungit bort. Hon förtydligar. Där LC sjunger: ”…printed the mud with the iron and the gold, that he nailed to her feet when he was the lord…” väljer ELH ”…and printed the mud with the well-hammered shoe, that she nailed to his feet in the dreams of her youth…”
Hon gör det tydligt att hon sjunger just om drömmarna, om hur hon mödosamt har format hästskon som bär upp hästen, visionen, den undflyende kraften som hon så småningom måste försöka komma nära, låta sig bäras av.
Och ändå… I LCs version blir det mångbottnad poesi. I ELHs tappning, med hennes klara, rena röst blir det ytterligare en kärlekssång.
Märkligt. Jag har nu lyssnat igenom de båda versionerna på mitt vanliga musikaliskt tvångsmässiga sätt (om och om och om igen). Vad pågår? Varför upplever jag samma sång så olika? För att ELH är kvinna? För att hon, i motsats till LC, har en sångröst som är en njutning i sig? Är det kanske formens seger över innehållet?
EmmyLou Harris är ju en konstnär som skriver sina egna låtar, hon torde ha lika mycket att säga om konsten och kärleken som LC. Är problemet att hon sjunger någon annans sång? Att jag var så van vid LCs version? Är problemet mina fördomar? Eller har jag kanske ett för litet sample? Jag har bara testat de två versionerna på en annan person, och han reagerade, spontant, på samma sätt. (”LC låter så hemskt”, sa han, ”att man inser att det måste finnas ett budskap i texten…”) Fast egentligen räcker det med min egen reaktion, den behöver förstås.
Jag har inget svar, men jag har fått ett till intressant exempel på hur svårt det kan vara att göra sig hörd. Jag tycker att jag har precis samma problem i min vardag – jag har ofta har svårt att göra mig förstådd – exempelvis när det gäller behovet av psykologi på läkarutbildningen, eller vikten av det evolutionära perspektivet i medicinen. Antagligen är jag som ELH – på något sätt glider själva budskapet undan, rinner iväg mellan fingrarna… Och så säger folk: vacker sång! Och kanske är det det som är problemet…
Många budskap försvinner gömda i sånger eller gömda bland för många ord. Tänk på Churchill som tyckte att ingenting var så komplicerat att det inte kunde beskrivas på ett enda pappersark.
Låter inte helt olikt det problem vissa bystiga kvinnor upplever.. Att männen tittar i urringningen istället för i ögonen. Skönhetens förbannelse.. Att få uppmärksam för att vara vacker istället för att uppmärksammas för en god prestation, eller för att man har nåt att säga.. Så, hur är det då? Blir vi så bländade av skönhet att vi missar budskapet? Kan inte en poetisk sångtext framföras vackert, utan att storheten går förlorad?
När jag läser vad Åsa skriver associerar jag så här:
Jag hörde i ett föredrag om en intressant undersökning. Jag önskar att jag kunde uppge en källa men det kan jag inte. Hur som helst hade män fått lyssna på kvinnor respektive män som läste upp nyheter,därefter skulle de redogöra för vad som sagts. Det visade sig att männen i större utsträckning ”kom ihåg”/hade registrerat de manliga uppläsarnas budskap än vad kvinnorna sagt.
Att som kvinna på ett möte komma med synpunkter som går obemärkta förbi för att några minuter senare komma ur en manlig mötesdeltagares mun och därefter applåderas är en inte helt obekant situation. Brukar väl hänföras till härskarteknikerna.
Kanske blandar jag äpplen och päron men jag tycker det är ett så vanligt fenomen att när det står en kvinna bakom budskapet vinner det inte riktigt samma gehör.