The singer not the song II.

kihlgardtopp.jpgÄr författaren som person intressant för läsaren, eller är det bara texterna som ska presenteras, offentliggöras, diskuteras? Här råder delade meningar, både bland författare och läsare. I går kväll var det middag på Littfesten i Umeå, och där blev skillnaderna mycket tydliga när olika författare skulle underhålla en liten stund var.

En del författare väljer (som jag själv) att berätta om sina liv, och tänker att den som blir intresserad antagligen blir nyfiken på vad de skrivit. En del andra är noga med att framhålla att de är ointressanta som personer, och begränsar sig till att läsa sina texter när de “möter sin publik”.

Jag gissar att vi författare utgår ifrån oss själva när vi fattar de besluten: en del av oss är genuint intresserad av andra författares liv. Vi kastar oss över biografier och intervjuer, grunnar över fotografier, försöker få en bild av hur just den här människan hittade sitt fokus, sin röst. Bakgrunden ger djup åt läsandet. Andra vill förstå en bok, en text, utan referens till författarens upplevelser eller privatliv. Gissningsvis är det de som kan säga, som Peter Kihlgård (bild): “Jag som person är ointressant.”.

För mig är detta ett häpnadsväckande uttalande. Peter läste ur sin senaste roman, han valde ett samtal vid diskbänken.
Vi skattade.
Vi skrattade både med, och åt, paret som valhänt försöker att uttrycka sina känslor för varandra. Bara detta hade varit värt hela resan till Umeå. Han avslutade sedan med en dikt om att det sista vi lär oss av våra föräldrar (i bästa fall) är konsten att dö. Sedan gick han av scenen.
Är han ointressant som person? För mig är ingen författare ointressant som person, jag ser en text som vilket annat beteende som helst, som en manifestation av en människas temperament och erfarenheter. Mer insikt i hur en människas liv har gestaltat sig gör att jag får ut mer av det jag läser (eller hör). Vill han vara privat? Gärna för mig, men det var inte så han uttryckte det. Är det kanske så att den som är intensivt personlig i sina böcker eller dikter redan tycker att han har visat sig, att han inte inte behöver lägga till något mer? För som han skrev om sin far, hade jag inte skrivit om min, fast även min har visat mig ett sätt att förhålla sig till sin förestående död.

Hursomhelst vet jag förstås att det finns olika skolor inom litteraturvetenskapen när det gäller hur vi ska (ska?) tänka i den här frågan, att det finns olika forskningstraditioner och att olika förhållningssätt har varit moderna och populära vid olika tillfällen. Jag blir ändå fascinerad över våra olika förhållningssätt, och även över vad vi skapar för hypoteser om varandras motivation…

3 svar på ”The singer not the song II.”

  1. Jag håller nog snarare med Peter. Författare är konstnärer som skapar ett konstverk. Förhoppningsvis finns ett syfte med detta, vanligen att kommunicera något eller uttrycka något till sin publik. Jag kan tycka att det är artigt att uttrycka detta på ett tillgängligt sätt – om budskapet endast kan förstås genom att jag läser på om författaren får man gärna meddela detta i ett förord i så fall. Annars blir det ju som att publicera “Sagan om de två tornen” utan att meddela att man för förståelsen gärna bör ha läst den outgivna “Sagan om ringen” först… Jag uppfattar sådant som ett billigt sätt att som konstnär göra sig svår och kanske mer intressant utan att egentligen ha förtjänat det. Även en ofärdig tanke som man väljer att publicera får för alltid finna sig i att vara ofärdig, och kanske älskad just därför…

    Ett bra konstverk ska i mina ögon vara bra nog för att kunna stå på egna ben. Jag älskade “Smärtbärerskan” och blev genom den fascinerad av dig, men att veta mer om dig förändrar inte min uppfattning om boken. I min värld lever den sitt eget liv.

  2. Jo men även om en bok/ett konstverk/en skapelse lever sitt eget liv och kan “avnjutas” som den/det är så kan det ju väcka en obändig nyfikenhet hos läsaren/betraktaren att få veta mer om personen bakom. Jag funderar alltid över vem som finns bakom verket, vad den personen tagit avstamp från för erfarenheter och observationer. När jag inte vet, inte får/tar reda på det betyder det ju inte det att jag inget förstod av boken eller att den inte gav mig något. Jag ser inte motsatsförhållandet här. Verk står inte mindre på egna ben bara för att det väcker lust att veta mer om personen bakom. Jag utgår från att det är en läggningsfråga hos betraktaren.

  3. Jag hoppas alltid, när jag lyssnar på andra författare, att en intervju eller ett scensamtal ska ge en ny infallsvinkel, tillföra ngt nytt. Därför blir jag oftast besviken när en författare bara läser ur sin bok, för den texten har jag ju för det mesta redan läst, redan hört.
    Undantag förstås för författare vars böcker jag inte läst, då blir texten som det lilla smakprovet vi bjuds på i matbutiken – vi vill ha mer, och köper.
    Så tursamt då att det finns så många olika författare, för alla olika läsare….

Lämna en kommentar