11 svar på ”SVT 1 kl 22”

  2. Hej Åsa!
    Sitter i detta nu och tittar på dig på TV.
    Du verkar vara en oerhört sympatisk person och läkare!
    Fler sådana som dig borde finnas inom vården!
    Stor kram till dig och fortsätt vara du!
    Kram Ida

  4. Hej

    tack för din medverkan i debatten ikväll. Ja,det finns verkligen mycket att göra. Det är trist att se och höra svenska s k experter i psykiatri prata så mycket smörja. De få uttalanden du gjorde handlade om självklarheter precis som Åsa Moberg. tack ska du ha

    Ola

  6. Tack för att du satte ner foten i debattprogrammet och gav en röst åt alla seriösa medarbetare i olika professioner i psykiatrin som sliter i positiv bemärkelse tillsammans med sina patienter för hitta sätt att hantera svåra känslor och beteenden. Tack för att du så tydligt ställer dig på patienterna sida mot en inhuman människosyn. Vi måste hålla oss till att vi i vår uppdragsom behandlare har ett ansvar för hur vi klarar av det utan att anklaga patienten för att ha svåra problem och beteenden.

  7. Du var helt ljuvlig. Vilken underbar psykiatriker Du är… vilka stordåd Du har gjort och har att göra…
    Tillsammans kan vi alla göra världen bättre.

    Medkänslan var levande hos Dig ikväll. Mitt hjärta blev varmt.

    Hoppas Kristina bjuder in Dig till fler debatter !

  8. Vi fick höra Dig lyfta fram medkänsla som något aktivt.
    Traumatiska upplevelser-hur vi kan ge varandra hjälp att hantera minnen etc.
    Vi fick veta om hur stabilisering behövs för att inte skapa tillstånd med retraumatisering.
    Vi fick detta och så mycket mer.
    Vi fick se och lyssna till en brilliant psykiatriker som gjorde våra hjärtan
    varma…
    Tack, Åsa ! !

  9. Jag gick en kurs i Göteborg på kvinnofolkhögskolan. Videoaktivism handlade den om. Jag deltog tyvärr inte under alla dagar. Men så mycket kunnande jag fick i att lära mig se förtryck. De flesta är nog uppvuxna med någon form av förtryck, tror jag. Så småningom är det nödvändigt (för ens välbefinnande) att krypa ur det där skalet och se på sig själv. Jag fick lära mig att man mycket väl kan sitta på möten och spela in helt öppet. Efter att ha suttit på många möten i skolan då vår dotter har en diagnos och många runtomkring med gamla attityder märkte vi att det inte blev några märkbara förändringar, trots att vi satt och pratade om just förändringar. Vi anmälde till skolinspektionen som tyvärr brast i kunskap kring pedagogik. Det var några jurister vi var i kontakt med – men ingen pedagog. De visste inte särskilt mycket om t.ex. inkludering, men det har nog blivit bättre på den fronten. Då spelade jag in ett möte med personal från skolan därför att jag blir osäker på om det är vi föräldrar som är otydliga. Och mötet blir ju väldigt strikt och man skärper till sig. Det kan vara ett skydd när man inte blir betrodd. Jag tror man kan lära sig om sig själv då man spelar in sig själv och gärna tillsammans med andra. Man kan få en helt annan bild av sig själv, positiv som negativ och i båda fallen är det bra.

    Åter till uppdrag granskning. Jag blev mycket fundersam på när männen satt för sig och kvinnorna i panelen för sig. Finns det en skillnad? Finns det en hierarki?

    Häromdagen hörde jag apropå att man inte kan skydda sig på nätet att det är mer obekvämt nuförtiden, sa någon i en tv-soffa. Har det inte alltid funnits skvaller bakom ryggen undrar jag? Att säga något i ena stunden och något annat i den andra. Att man inte står för det man säger helt enkelt. Det är ju en viktig diskussion som förs i media nu. Hur kan vi lära oss att – vara lite tydligare mot varandra – vara ärliga?
    Tack fantastiska Åsa för din röst och dina viktiga ord.

  10. Jag ville från början säga att det hjälpte mig att bli lite mindre osäker då jag gick kursen på kvinnofolkhögskolan. Och jag tror att många personer som hamnar inom psykiatri kanske skulle gå någon kurs i skapande, prata med personer som känner till härskartekniker, jobba med att ge kritik och ta kritik, jobba med samarbete, självförsvar. Ja det finns mycket. Att visa att man inte är ensam. Kanske skulle psykiatriläkarna och patienter ha en mer fri relation. Måla ihop eller skapa inom andra områden. Är det verkligen så viktigt att visa upp en fasad av någon slags styrka inför personer som mår dåligt. Den styrkan finns ju ändå inte. Hos någon. Vi är av kött och blod – allihop.

  11. Debatter i svensk tv är oftast otillräckliga men där fanns ju ändå en viss nyansering i den som hölls nyligen om förhållningssätt mellan läkare o patient. Hade tyvärr svårt att lyssna på Åsa Nilsonnes ord eftersom jag fastnade på hennes jumper som hade ett skrämmande mönster med grinande ansikten, kan inte tänka mig något sammanhang där den skulle vara till glädje. Det förefaller mig egendomligt att välja den till ett framträdande som detta.

Lämna en kommentar