Ibland upplever jag att andra författare vars barndom liknar min är som syskon. Bleka barn i Afrika, hemma men alltid utlänningar, borta men i det enda hem de känner till.
Gustave le Clézio är ett sådant syskon. Det var hans biografi över fadern – L’Africain – som gjorde att jag började skriva på min egen. Och nu vinner han Nobelpriset! Vad är det med Afrika som skapar en Doris Lessing, en le Clézio, en Isak Dinesen, en Richard Dawkins eller en Richard Boyd?
Jag känner mig delaktig, glad och uppmuntrad!
Som ett Nobelpris i familjen…
Vad härligt att du kan glädjas över detta och att det ger dig varma minnen!
Ja, här firades också – hade på morgonen samma dag mailat min dotter i Frankrike att det nog skulle bli en fransman i år! Läste L’Africain i våras på franska och har nu precis fått hem den senaste ”Ritournelle de la faim” som jag ser fram emot att börja på så snart jag läst ut bibliotekets ex av ”Allt är vind” (den var helt slut i alla franska bokhandlar rapporterade barnen).
Vad fint – ett författarsyskon adopterat!