Det här är Nestor – Nestor som vi hämtade på Hundstallet när han var ett halvår, och vars liv tog slut drygt tio år senare, i början av hösten 2007.
Vad han gör i bloggen? Jag har tackat ja till att skriva om hans sista tid i en bok om hundar och deras ägare. Det är ju så att redan när vi kommer hem med vår lilla valp så vet vi att den kommer att bli gammal innan vi blir gamla, och att den med största sannolikhet kommer att dö innan vi dör. Den här aspekten av livet med en hund vill bokens redaktör ha med, och det är jag som ska ta mig an det avsnittet.
På psykologikursen har studenterna nyligen skrivit dagboksblad om sorg och coping – det är många som tagit upp egna erfarenheter, ofta oerhört gripande och inte så litet traumatiska, av närståendes dödsfall. Vi har talat mycket om att olika människor sörjer på olika sätt, och att det inte finns ett ”rätt” sätt att göra det på.
Vad händer då när en författare gör en berättelse av en händelse som tillhör hennes privata liv? Det har jag aldrig tidigare prövat på det här sättet. Så nu skriver jag om Nestor, om det svåra beslutet att bestämma vilken dag som skulle bli hans sista (hade blivit så lättad om han hade hunnit dö av sig själv, så att säga, innan den dagen kom), försöker vara så ärlig som det någonsin går, försöker skildra den sista tiden med den bästa hunden jag någonsin har haft.
(Jag menar förstås inte att sorgen efter en hund är densamma som sorgen efter en människa, men sorg är det!) Sorgligt är det att skriva, undrar om detta är ett sätt att hantera sorgen, eller om det tvärtom förlänger processen genom att väcka minnen som borde fått blekna bort i frid…
(Foto E Andersson)
För den som vill se en kort, poetisk, japansk berättelse på det här temat kan jag föreslå den här länken. Se till att ha pappersnäsdukar till hands!
http://jp.youtube.com/watch?v=DGQVX8iGbgk
Sorgen efter ett kärt husdjur, kan vara lika svår som sorgen och saknaden efter människor.Man lever så nära ett djur ibland nästan närmare än en människa, i alla fall är det inte riktigt ”samma” relation.
Jag har båda erfarenheterna. Har haft två älskade vovvar i mitt liv + mist de allra närmaste. Jag saknar dem allihopa, fast på olika sätt.
Och jag har hört någon säga att det ”perfekta” husdjuret till en barnfamilj är marsvin – de lever lagom länge (5-6 år) för att barnen ska få en verklig relation till dem, och just att de dör medan barnen kanske fortfarande är ganska små ger barnen en erfarenhet av sorg och saknad som är djup men ”överkomlig”. F.ö. handlar en av de bästa barnböckerna om döden om ett marsvin: ”Adjö herr Muffin”
Nu är texten klar och inskickad!
Tusen tack för din text om Nestor. Är i samma situation idag och på nåt sätt känns det skönt att veta att andra gått igenom samma sak och klarat av det. (För det känns som jag inte ska klara det)