1 svar på ”På fredag är jag i Göteborg på Meg13, Mediedagarna i Göteborg”

  1. Tack för en underhållande, varm och intressant blogg.

    Sedan några år tillbaka har jag antagit att jag kanske har IPS, och under det senaste året har jag på egen hand tränat in färdigheter för bla mindfulness ur er DBT-färdighetsträningsmanual. (Det har varit ett hästjobb att på egen hand lära sig det. Jag har övat hela dagarna, flera gånger i timmen, på kvällarna har jag modifierat tekniken utifrån litteraturen, och sen övat igen och sen modifierat, osv)

    Men nu när jag väl fått kläm på det så är det förlösande – är lite häpen över effekten…? Depressionen och den isiga känslan innuti är borta. Jag är i kontakt med känslor igen. Jag behöver inte dricka för att döva känslor, istället kan jag släppa på dem och sen lindra (om jag vill). Jag kan behålla mitt grundhumör, är mer förankrad. Självförakt, skam, social fobi eller tomhet hälsar fortfarande på, men mer sällan och går snabbt över. Ju mer jag praktiserar empati ju lättare att leva. Att styra fokus till handlingar och den fysiska omgivningen (istället för malande tankar) gör mig ljusare och gladare till sinnet. Om inte mitt förflutna varit så jobbigt, skulle jag nästan tacka det för att det drev mig att lära mig det här.

    Med nu har ett annat problem trätt fram tydligt- relationer. Jag har helt lagt ner kärlek eftersom jag tillåtit pojkvänner att behandla mig rätt illa. Jag litar inte på att jag kan ta hand om mig själv eller sätta gränser, så jag avstår. På vänskapsfronten är det lika illa, jag är nästan helt isolerad. Med vänner är det alltid samma mönster. Jag säger inte ifrån (eller säger ifrån otydligt), så människor fortsätter till dess att jag känner mig riktigt kränkt. Förr exploderade jag då, varvid kompisen försvann för alltid. Det har lett till att jag nu har ännu svårare att säga ifrån. Numer använder jag istället mindfulnesstekniker för att slippa säga ifrån, jag lindrar irritationen under mötet. Men på sikt växer irritationen, och till slut fasar jag ut kompisen ur mitt liv.

    Det verkar ju som att jag behöver lära mig att uttrycka önskemål och sätta en gräns eller två. Samt – kanske viktigast – att lära mig att förstå när det är befogat att göra det. (Att lindra känslor och hindra impulsivt beteende är inte längre problem). När jag frågat kompisar så säger dom samma sak; du väntar för länge, säg till direkt. Du är otydligt, gå rakt på sak. Du säger en sak men ditt kroppspråk säger ”ta inte det här på allvar”. Visa känslor så man får chansen att fatta hur viktigt det är. (Min pappa fick våldsamma utbrott under uppväxten då han sa och gjorde rätt grymma saker mot mig. Att visa ilska – kroppsspråk, mimik, tonläge – även om det handlar om pyttesmå doser är plågsamt).

    Jag har haft svårt att lära mig färdigheterna om relationer i DBT-manualen på egen hand. Men vill inte vända mig till vården för DBT (vill inte ha diagnosen). Samtidigt kommer jag nog inte lyckas själv.

    Så jag vill i alla fall fråga: har du tips på någon verksamhet som lär ut någon som liknar relationsfärdigheterna i manualen? En grupp-/kurs, eller enskild coach/terapeut? För mig är ”något som bara litegrand liknar färdigheterna” bättre än inget alls. För jag vill verkligen ta mig ur den här isoleringen framöver och utveckla bra relationer.

    Till sist: den empati och klokhet som genomsyrar manualen när ni beskriver personer med IPS – jag kan inte uttrycka hur läkande och försonande det varit att läsa. Som att få tillbaks en liten liten bit oskuld igen : )

    Önskar dig allt gott och lycka till!

Lämna en kommentar