Gårdagens taxichaufför talade en silkeslen, skir svenska som jag hade hört förr, av en kollega från Uganda. ”Är du från Uganda?” frågade jag. Han vände sig överraskat om för titta på mig. ”Hur kunde du veta det?”
Tänk om Sverige hade öppnat sina gränser för några hundratusen ugandier i stället för turkar, iranier och irakier. Då hade blattesvenskan varit mjuk och melodisk, den hade flutit fram smidigt med sina engelska influenser. Eller om vi hade tagit hit ett stort antal personer från de fransktalade länderna i Västafrika. Då hade blattesvenskan kanske haft skånska ”r” och inga ord som började på ”h”. (En italiensk kollega/lärare brukade tala om ippoteser – det dröjde att tag innan vi insåg at det var hypoteser han diskuterade…)
Och så vidare. Vi hade kunnat ha en stor vietnamesisk, eller kinesisk invandring till Sverige. Vad hade hänt då? En kollega berättade att hon hade sett ett antropologiskt redskap för att bedöma hur väl olika kulturer, olika värdesystem, passar ihop, enligt det skulle kineser och skandinaver vara ovanligt väl matchade. Det hade kanske fungerat utmärkt – men språken är alldeles uppenbart mycket olika. Hur hade en blattesvenska baserad på kinesiska låtit?
Hade vi ens haft någon blattesvenska? Hade vi talat om afrosvenska, eller kinessvenska? Det är intressant att vi inte tycker att den charmige fransmannen som har öppnat en galetteria i närheten talar blattesvenska. Han har bara en charmfull fransk brytning. Engelsmän talar inte heller blattesvenska.
Vem vet…
Ugandiern var i alla fall ekonom och talade – ordförrådsmässigt och grammatikaliskt – betydligt bättre svenska än många infödda.
(Uganda är den lilla gröna fläcken på kartan)
Ja, vi har en som pratar ”afrosvenska” på jobbet och han inger lugn när han talar. Förmodligen är det hela han som utstrålar lugn men hans röst är så behaglig. Sedan har vi en riktigt inbiten värmländska också och fastän jag har halva släkten i Värmland har jag svårt att hänga med när hon pratar. Tänk, jag förstår bättre när en ifrån Afrika talar med svår brytning än när en 35 mil härifrån talar! Intressant det där..
Ha en bra dag!
Intressant och roligt inlägg! En fråga jag diskuterat ofta är var gränsen går mellan dialekt och språk. Ffa har detta kommit fram då jag talat med finlandssvenskar, som talat svenska hela sitt liv men med denna sjungande klang som är typisk för finnar. Ofta kan de ganska lite finska, ändå säger vi att de bryter på finska. Men är det en brytning? Eller en dialekt? Hur är det med blattesvenskan? Tänker på att det även getts ut böcker på blattesvenska, ”Ett öga rött” tex.