Mindfulnessövning 9

Nu är det dags igen! Förra veckans övning handlade om att äta. Den här veckans övning handlar om att låta bli.

Såhär gör du: när du blir hungrig eller sugen (kan du känna skillnaden?) börjar du observera, och beskriva, vilka signaler du får från din kropp. Vad den försöker få dig att göra. Men gör ingenting. Ät ingenting. Observera bara nyfiket hur du känner dig, vad som händer om du bara låter hungern, eller suget finnas där (det är inte farligt, jag lovar, om du inte är diabetiker). Beskriv, döm inte. Vänta lugnt en liten stund innan du äter, eller så kan du undersöka hur lång tid det tar innan hungern eller suget klingar av. (Beroende på om det är dags att äta eller inte).

Den här övningen kan vara befriande, pröva och se om den passar dig!

8 svar på ”Mindfulnessövning 9”

  1. Jag vill inte uppmuntra någon att hoppa över måltider (fast någon gång kan även det varav ett intressant experiment för den som mår bra i kropp och själ), så tanken var att dröja litet med att äta – inte så mycket att stå emot hungern, utan att ta ett steg åt sidan och bara observera den. Låta den vara precis som den är, bara observera impulsen att äta eller vad det nu är du upplever, lugnt och stilla.
    När det gäller hunger/sug mellan måltider så lämpar det sig utmärkt för den här övningen. Vänta ut suget, lär dig hur snart det mattas, ifall det triggas när du går förbi lösgodiset i butiken, osv.
    Skatta hur obehagligt det är på en skala där 10 är det värsta du någonsin varit med om, och 0 är att inte uppleva något obehag alls.
    Skatta hur svårt det är att stå ut med den graden av obehag.
    Var nyfiken! Även i detta är vi lla olika!

  2. Hej! Tack för en intressant sida. Jag hade funderingar precis som Sussie om att inte äta. Men bara att vänta lite och faktiskt tänka medvetet när man äter, när man tuggar, vad smakar det och hur lång tid tar en tugga. Gjorde mig mer fokuserad på maten och mindre benägen att äta något som jag inte borde. Maten känns som ett ganska jobbit ämne att börja dessa övningarna med men jag tänkte ge det en chans. Jag blev så intresserad när jag tittade tillbaka och ser hur man kan dela med sig här på sidan med sina upplevelser, det är inte alltid lätt att kämpa på i bara sitt eget sällskap.

  3. Den här övningen är mycket svårare än äppelövningen. Äppelövningen är mycket konkret avgränsad i tid och uppgift.

    Men, jag försöker med den här. För mig som har en sjukdom passar det inte att börja mickla med mattiderna. Men däremot faller jag lätt för frestelsen att äta mellan målen. Så jag har valt att tolka denna övning så här:

    I stället för att börja kasta i mig maten direkt vid huvudmålen, så känner jag efter nån minut hur det känns. Hur hungrig är jag? Hur känns den hungern? En liten statuskoll, kan man säga. Lite som när jag satt med äpplet framför mig och skulle äta.

    Däremellan låter jag hungerimpulserna/sugen kännas men inte åtgärdas. Men märker till min förvåning att dom brukar försvinna ändå efter några minuter – jag börjar tänka på/syssla med annat, och så kommer jag på efter 45 minuter: men var inte jag hungrig? Nähä, då var det väl inte så farligt, så!

    Och så försöker jag se på om mina olika hungerkänslor och sug känns olika. Intressant!

    Om jag inte äter mina riktiga mål i tid så blir jag trött vilket leder till att jag lätt blir arg, sur och ledsen. Jag är sån. Min yngsta dotter är sån också, och min pappa. Men, bara för att jag blir trött om jag inte äter, så innebär det inte att jag ska äta så fort jag är trött. Men där har jag en automatiksignal som kommer, att om jag känner mig trött, så tänker jag: jag är hungrig. Och då dyker det upp ett sug. Inser jag nu. Intressant.

    Men än så länge har den här övningen nyhetens behag. Rätt som det är kommer Stora Suget, kanske när jag passerar godisdisken på ICA, eller när familjen sitter och stoppar i sig chips på fredagsmyset medan jag sitter där med min frukt och försöker låtsas att inte chipsen skriker ”Ät mig” till mig. Då får jag se hur jag agerar…

  4. Till Christina: då får du börja redan nu med att vara extra nyfiken på Stora Suget så att när det kommer så blir det något att utforska, men inte lyda. Även Stora Sug har dålig uthållighet – bryr du dig inte om det så ger det snart upp…
    (Svårt blir det dock om det triggas kontinuerligt av att andra äter chips – men låt det bara hållas. Lägg märke till hur det varierar.)
    Kul att du gillar övningen, och extra kul om du har nytta av den (om du egentligen inte vill/behöver äta mellan måltiderna…)

  5. Hej Linda!
    Det du beskriver är ett lysande exempel på mindfulness: plötsligt upptäcker du dina dömande tankar. När de dras igång åker du ner i det svarta hålet. De goda nyheterna är att detta visar en mycket tydlig väg framåt för dig – om du kan få bukt med dina dömande tankar får du ett effektivt skydd mot det mesta i svarta-hål branschen.

    Menar du att du började döma dig själv för att du var hungrig? Sugen? Då får hungern/suget stor makt över dig, och de kommer att bli skrämmande eftersom de kan tippa ner dig, via dina dömande tankar. Du skulle kunna fråga dig själv om du skulle döma ut någon annan för att de ville ha en bit choklad eller eller något annat sött. Antagligen svarar du nej, och då kanske du skulle kunna tänka dig att acceptera att även du har en “sweet tooth” utan att gå till angrepp mot dig själv.
    I mindfulness ligger att bara observera utan att döma, vilket är mycket svårare än det låter.
    Du får väl se hur mycket du orkar med, men på sikt tror jag att du skulle kunna ha stor nytta av den här övningen, som ett sätt att träna på att hantera dina dömande tankar (“jaja, en till dömande tanke, ner med den i papperskorgen”), eller att ifrågasätta dem: “Vaddå? Skulle jag vara en dålig människa för att jag är sugen på glass? ? Det går jag inte med på. Jag är sugen på glass. Punkt. Det skadar ingen.”

    För den som har lätt att bli deprimerad kan det vara guld värt att inte vara hjälplös inför sina dömande tankar, som ju ofta är grymmare och medr oförlåtande än någon annan människa skulle varaö. Tacka 17 för att de leder till svarta hål!

    I Annas bok finns tips om hur du kan acceptera dina dömande tankar utan att låta dem påverka dig.

  6. Tack, hjälplös ja det var ett bra uttryck. Jag blir hjälplös eftersom jag vet, i mitt logiska jag, att jag inte borde dömma ut mig själv. Men så fort en negativ/dömmande tanke dyker upp så är det med stor kraft och det påverkar mig mycket. Det är som om ett krig utspelas i mitt huvud mitt handlande jag och mitt logiska jag, men som du säger när man börjar upptäcka det kan man också förändra tankarna. Ska ta och titta igen i Annas bok, tack för tipset och dina stöttande ord.

  7. Två reflektioner efter en vecka som jag gjort övningen (dagligen, om än lite sporadiskt).

    Om jag känner sug, alltså inte hunger, och ställer mig utanför och tänker att nu ska vi se hur det här ser ut egentligen, ja så tröttnar jag ofta ganska snart och börjar pyssla med nåt annat. Och glömmer att ens känna efter om jag har sug. För så fort jag känner efter så kommer ju suget tillbaka. Då är det väl ganska bra att jag inte är så ihärdig med att känna efter utan faktiskt låter mig föras vidare till annat? Att ja gautomasitks tröttnar, när mitt inre “tjatande” inte funkar och riktar uppmärksamheten åt annat håll.

    Insåg också igår när jag fick en annan känsla som jag inte vill ha, att jag INTE skulle huta “aja baja” åt den och be den gömma sig i skamvrån. Utan precis som med matsug så är det OK att känna det jag känner. Det är handlingarna som kan vara mer eller mindre bra. (Nu har jag jobbat en del med känslor i terapi så detta tänkesätt är inte nytt för mig, jag har ju läst din bok också – men ändå så gjorde den här övningen att det blev mer konkret)

  8. Jeg har vært med i DBT-gruppe i Norge, med en psykolog med utdanning fra Sverige. Det var veldig bra, selv om jeg ble veldig lei av å skrive ukekort og analysere min såkalte maladaptive adferd;)
    Problemet er å opprettholde nivået av kunnskap, synes jeg. Jeg glemmer ut litt etterhvert, og går i de samme gamle fellene på nytt, plutselig.
    Apropos det med sug…Synes det kan hjelpe å “surfe” på suget, jeg. Å nesten gå mer inn i det enn å prøve å få det bort.

Lämna en kommentar