Måndag igen. Bara det kan ge oss hjärtklappning och en knut i magen. Allt som ska göras. Allt som måste bli klart. Allt som inte är som vi önskar att det vore.
För den som är intresserad – såhär ser min copingstrategi ut:
Jag brukar se över veckan som kommer på söndagsmorgonen (inte den tid som alla skulle välja, men för mig passar det bra). Jag tittar igenom vad jag ska göra, vilka förberedelser som krävs, vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Om veckan är väldigt överlastad, vilket den ofta är, så kan jag göra undan en del arbete redan på söndagen.
En del är odelat roligt. Annat är mindre roligt, och det är de inslagen jag tänkte fokusera på nu.
Ett sätt att hantera den sortens uppgift är jag påminner mig varför jag gör det jag gör. Att vara medveten om meningen med en svår eller monoton arbetsuppgift gör det lättare att genomföra den med glädjen i behåll.
Sedan försöker jag undvika de ”borden” som vi också oupphörligen tjatar på våra DBT-patienter om. När jag tänker ”Det borde inte vara såhär”, ”Jag borde inte behöva göra det här”, ”Han borde inte bete sig som han gör” eller ”Jag borde inte vara så trött på det här”, då ökar den känslomässiga bördan i det jag gör eftersom hel del energi då går åt till att hantera mina negativa känslor. Motivationen sjunker, och det blir trögt att få något gjort. Om jag istället kan acceptera (inte gilla, men bara acceptera) att världen är som den är, att andra är som de är, att jag är som jag är, så går det oändligt mycket lättare att göra det som måste göras.
Jag ser det som att varje arbetsuppgift, liksom varje människa, har aspekter som jag inte tycker om, andra som tillför något positivt. Här kan jag välja vilket jag vill fokusera på, och det får konsekvenser för hur jag upplever själva arbetet/medarbetaren.
I de yngre tonåren, medan vi bodde i Etiopien, tävlade jag i banhoppning och fälttävlan. Då lär man sig snabbt att fokus alltid måste vara på nästa hinder, aldrig på det man just lämnat efter sig, oavsett hur det har gått. Detta är förstås en mindfulnessfråga – var ska jag ha min uppmärksamhet?
Framåt, för det mesta.
Vart ska jag? Vad behöver jag göra för att komma över nästa hinder?
En del föreslår att man ska se sin arbetsvecka som en förlossning: gör det svåraste först (huvudet ska ut), sedan går resten av sig själv. Andra föreslår en mix: gör först ngt tråkigt, belöna dig sedan med att få göra ngt roligt, osv.
(Ibland – mycket korta stunder – kan jag längta tillbaka till kliniken där den här sortens motivationsarbete inte är aktuellt under en stor del av arbetsveckan, eftersom tiden struktureras av att det kontinuerligt dyker upp nya patienter.)
Själv brukar jag mestadels försöka ta uppgifterna efter angelägenhetsgrad. Ibland fungerar det, ibland gör jag felbedömningar, ibland lyckas jag undvika arbetsuppgifter som är skrämmande/tråkiga alldeles för länge. Men jag får acceptera att inte heller detta går att göra på ett perfekt sätt, och vara tacksam för att min strategi uppenbarligen är good enough.
Det får duga!
(Se även inlägg från 27/1 08 – Att se fram emot ett bra år…)
Tack för att du delar med dig av värdefulla tips!
Jag undrar hur du tycker man ska tackla något som man är jätterädd för men ändå måste genomföra?
Jag ska för första gången hålla ett föredrag på en internationell kongress i nästa vecka. Jag har alltid tyckt att det är hemskt jobbigt att prata inför andra människor (i grupp) och att nu göra det på engelska inför en massa människor som kan mycket mer än vad jag kan, känns helt oöverstigligt jobbigt.
Men samtidigt klara jag inte av att visa mig svag och säga att jag inte orkar med. Någonstans vill jag ju klara av det. Jag vet att OM jag överlever utan panikångest, blackout eller dylikt, så kommer jag att bli såååå glad! Jag har lovat mig själv att slänga all självkritik åt skogen, bara jag klara av att hålla det förb—-de föredraget.
Min strategi hittills har varit att försöka intala mig att jag kan klara det. Att tänka positivt hela tiden i stället för jag borde, måste, kan inte, det går inte, jag är oduglig osv osv.
Problemet är att jag är rädd att jag ”lurar” mig själv att tro att det går bra och att jag därför inte förbereder mig tillräckligt. Och att jag sedan får en chock när jag väl står där.
Har du några tips på hur jag kan hålla paniken i schack, både nu och under föredraget (om jag nu gör det)?
Hur ska jag tänka?
(Jag vet att det här är ett litet problem egentligen, men just nu kan jag inte tänka på något annat och drömmer mardrömmar om hur jag gör bort mig.)
Tack för många bra tips!!
Jättebra trick att sätta ngn i publiken som jag kan fokusera på! Det ska jag se till att göra.
Jag vill verkligen tycka att det ska bli roligt och till min förvåning börjar det oöverstigliga berget att krympa lite för var dag!
Angående hjärtklappning så har jag ingen egentlig strategi. Hur kan man göra då? (Andas lugnt och med magen vet jag men det brukar fungera dåligt. Acceptans kanske?)
Tack igen!
Nu är det gjort! Jag höll föredraget och kunde till och med känna att det var roligt, trots att händerna skakade och hjärtat höll på att slå sig ur bröstkorgen.
Jag hade god nytta av dina råd. Fäste blicken på en kollega långt bak och hade övat många gånger innan. Det gav en trygghet. Hade dessutom hela föredraget nerskrivet, om jag skulle få en total blackout. Tänkte positiva tankar om det istället för hur otäckt/omöjligt det skulle vara.
Och… ingen självkritik efteråt!! Bara lättnad, glädje och stolthet!
Tänk att det kunde vara så kul!
Grattis!!! Härligt att höra!
Hoppas att du snart hittar en ny konferens att hålla föredrag på så att du kan övertyga din hjärna att detta inte var en lycklig slump, utan att du faktsiskt kan!
Tack! Det är redan klart med nästa presentation. Det blir i augusti, (på svenska!). Jag ser fram emot det, det var verkligen en kick för egot!
Är fortfarande i ett litet lyckorus. Tänk att jag kunde!!
An inletligent point of view, well expressed! Thanks!