Mindfulnessövning 12

gs.jpgJag har tyvärr tappat fokus på mindfulnessövningarna – här kommer i alla fall en som är tillägnad “kvinnlig doktor” som kommenterade inlägget från 28/3.

Hon skriver:
“En sak jag skulle vilja veta och helst hade velat veta redan vid 25 (är 34 nu). Det är hur man fyller livet med viktiga saker, så att man på ålderns höst känner att man verkligen har upplevt sitt liv. Att det inte bara har passerat som ett expresslok, där man inte hinner uppfatta mer än konturerna, men missar hela innehållet. Vad är det som ger livet en mening? Utöver att få hela företaget med hem, barn och arbete att gå runt.
Vad är det som sätter spår, som fyller livet och minnena? Som skiljer ut dagarna från varandra istället för att stryka ut dem till en jämngrå massa?”

Hon fortsätter med frågan om mindfulness kan vara till nytta, och mitt svar blir förstås: Ja! På många sätt.
Vi börjar med minnet: Det är lättare att minnas sådant som vi uppmärksammar – när vi rusar genom våra dagar med vår uppmärksamhet splittrad mellan det vi gör, det vi snart ska göra, det vi är oroliga för att inte hinna osv, då blir underlaget för våra minnen klent. Vi kan oftast inte minnas mer än vi har tagit in i ett givet ögonblick (fast minnet skarvar i, alltsomoftast, lagar och lappar våra minnen, i värsta fall så att de alla liknar varandra).
Den som är närvarande i sitt nu tar in mer information både om vad som pågår, och om hur hon eller han reagerar. Detta ger underlag för bättre och mer nyanserade minnen.

Sedan kommer att uppmärksamma sina behov. Det här kan vara svårt för många som inte är vana vid att ta hänsyn till vad de själva vill, önskar, orkar eller känner. Principen är som i all mindfulness. Fokusera uppmärksamheten på det du känner, vill, önskar. Låt den bli kvar där. Döm inte, observera och beskriv. Gå på upptäcktsfärd, försök att kartlägga det du vill, det du längtar efter, det som ger dig glädje och tillfredsställelse. Ge inte upp ifall det är svårt i början, det här är information du behöver för fortsättningen!
.
Nästa fokus är balans. I en vardag där vi förväntas hinna mer än det som går att hinna med på en given tid blir tidstressen akut. Här hamnar vi i att balansera egna önskemål (kunna gå hem när arbetstiden är slut) mot andras krav (alla patienter måste vara inskrivna). Egna önskemål (vill ha en rimlig arbetssituation) mot egna krav (måsta klara detta, måste vara “duktig”).

Här gäller det att hitta bästa möjliga kompromiss. Här kan man behöva sätta av tid, och tänka igenom situationen med sin fulla uppmärksamhet. Vad är viktigast just nu? Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad måste jag? Ofta fattar vi beslut om hur vi ska använda tiden av bara farten (“måste sitta kvar till det här är klart”, “nej, nu struntar jag i alltihopa”) utan att vara särskilt uppmärksamma på annat än hur det känns i stunden. En genomtänkt strategi kan vara till god hjälp, för sedam krävs en handlingsplan. Den som vill få mer utrymme för “vill” på bekostnad av “måste” kommer att få fatta nya, och annorlunda beslut om vad hon eller han ska göra. Det är aldrig lätt, och en genomtänkt plan kan underlätta (se det som att sluta röka – en vana ska brytas, en källa till tillfredsställelse ska bytas mot andra, mindre destruktiva glädjeämnen, men det är skrämmande, ovant, och arbetssamt). Den som börjar göra mer av det hon eller han vill kan dessutom få skuldkänslor, eftersom det oftast innebär att göra mindre av vad någon annan vill…

Till sist kan det därför vara på sin plats att att vara uppmärksam på sina närmaste. Att lyssna på hur de ser på situationen och att förklara vad som pågår, eftersom egna och andras behov är så intimt förknippade. Den som kan tydliggöra sin strävan efter att få ta mer plats i sitt eget liv kan få stöd och hjälp av sin omgivning – på sikt är det ju lika mycket i deras intresse att du hittar ett hållbart sätt att leva ditt liv.

Sammanfattningsvis: mindfulness i stunden för att skapa specifika minnen. Mindfulness kring dina behov för att identifiera dem. Mindfulness kring “vill” och “måste” för att kunna skapa balans mellan närande och tärande aktiviteter, och till sist mindfulness kring de människor som berörs av eventuella förändringsprojekt – ju mer delaktiga de är, ju lättare kommer det att gå.

6 svar på ”Mindfulnessövning 12”

  1. Just balansen tror jag är så viktig idag.
    Att ligga rätt i vågskålen och inte tippa över.
    Hur lätt är det inte att “glömma”?
    Samtidigt som du skriver, att informera andra berörda.
    Att ta plats i livet, är ett ständigt pågående arbete.

  2. Såg att du skulle hålla föredrag på Vårdstämman. Tyvärr verkar inte chefen låta oss komma men man kan ju alltid tjata lite till!!

    En bok som verkligen får en att vara medvetet närvarande: Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Hör bara på titeln!! Helt fantastisk bok!

  3. “Det tog 25 år att hitta balansen” kommenterade en kollega… Tror (vet) att det kan gå fortare om vi är litet systematiska, och tänker “skapa” snarare än “hitta”…

  4. Det tar lång tid, kanske ett helt liv, för att våga säga nej, när kraven från omgivningen och från mig själv blir så höga att det helt enkelt svämmar över.
    Det är då man måste, för sin egen skull, ta det där sista andetaget, för att orka simma upp till ytan.

  5. Tack Åsa för övningen!
    Har varit i torpet sedan påsken, utan dator och TV, men mycket tid för familjen och mindfulness(!), så jag läste om övningen först idag.
    Jag har varit och nosat på det du skriver men inte fått det så klart formulerat och uppspaltat. Du gör processen tydligare för mig.
    Jag har en fråga om det du skriver om balansen mellan egna önskemål och krav. Du säger att det underlättar om man har en handlingsplan. Menar du en handlingsplan just för stunden, där jag väger för och emot och sedan fattar ett mer underbyggt beslut eller menar du en mer övergripande, långsiktig handlingsplan? Eller kanske både och, inser jag nu när jag skriver…?

    Skuldkänslorna är ett eländigt kapitel som uppfyller större delen av mitt inre. Men jag upplever att det faktiskt är lättare att hantera det dåliga samvetet de gånger jag lyckas stanna upp, tänka till och sedan fatta ett mer genomtänkt beslut. Då har jag gjort ett mer aktivt val, som jag kan stå för, inför mig själv och (förhoppningsvis) andra. När det fungerar är det sååå skönt!
    Oftast stupar det på att jag inte ens kommer på att jag ska stanna upp och reflektera. Eller att jag helt enkelt inte vet vad jag egentligen vill. Det drunknar i alla yttre krav (reella likväl som inbillade).

    Tack igen för ett bra redskap att arbeta vidare utifrån!

  6. jag vet inteom detta är rätt plats att fråga det här, men jag har iaf en fundering som gör att jag hamnar i ett skruvstäd mellan olika tankemönster.

    situationen är sådan att jag har en nära vän som när vi umgås ofta vill spela ett datorspel som han tycker är en viktig del i hans liv. jag tycker att detta stör umgänget. för mig blir det svårt att vara närvarande och helhjärtad tillsammans med någon som är splittrad i flera sysselsättningar. jag känner mig bortprioriterad och blir irriterad och där börjar mitt “problem”.

    jag tycker å ena sidan att hans agerande bör få stanna som hans agerande och att jag får agera utifrån situationen sådan som den ser ut. spelar han datorspel och jag tycker att det gör umgänget tråkigt så kan jag göra någonting annat. gå en promenad/läsa en bok/eller vad jag nu har lust med. å andra sidan så tycker jag att det hela handlar om en del av vår relation och att vi därför bör prata och komma överens om en lösning som passar oss båda. jag har försökt med det senare ett antal gånger och det slutar alltid med att “vi” kommer fram till att jag ska förändra min inställning och att han tycker att datorspelet är viktigt och därför inte tänker ändra på sit beteende. så. hur kan jag tänka och hur kan jag agera så att detta inte kommer emellan oss?

Lämna en kommentar