Hälften av alla människor bär omkring på en liten parasit som heter Toxoplasma Gondii (bild). Bli inte oroliga, det spelar antagligen oftast ingen större roll för vuxna människor. För råttor verkar det vara värre. En intressant ny studie av Ajai Vyas och medarbetare visar att parasiten påverkar råttors beteende på ett specifikt, och livsfarligt, sätt!
Parasiten har, som många parasiter, en komplicerad livscykel. Vi håller oss nu till ett enda av de många stegen. När parasiten kommit in i en råtta (genom maten), tar den sig genom tarmslemhinnan, ut i själva kroppen. Väl där trär den en cell från immunförsvaret över sig som en osynlighetsmantel, och får cellen att börja vandra upp mot råttans hjärna. Andra celler ur immunförsvaret anar oråd, och försöker få den infekterade cellen att begå självmord (kan man säga begå apoptos?). Cellen som i vanliga fall hade löst upp sig själv struntar dock i kollegornas åsikter, och forslar istället upp parasiten till den relativt svåråtkomliga hjärnan. Där stannar den.
Nu börjar det riktigt intressanta. Möss och råttor undviker normalt ställen som luktar katturin. Om de är infekterade med toxoplasma ändras deras beteende så att de istället dras till ställen där katter har varit, katturin doftar plötsligt oemotståndligt gott (eller hur det nu fungerar). Ajai Vyas och hans forskarkollegor ställde sig frågan om parasiten bara gör råttorna mer dumdristiga, om deras självbevarelsedrift på något sätt upphävdes. Svaret blev nej. De infekterade råttorna var lika rädda för alla vanliga faror som oinfekterade, de hade lika stor aversion mot doften av hund (ett värdelöst värddjur för toxoplasmaparasiten, det måste vara just en katt). Det enda som påverkades var råttornas reaktion på just doften av katt.
Första gången jag hörde talas om parasiter som tar över kontrollen över ett värddjurs beteende var när jag läste Zoologi i Lund. En företagsam parasit som måste ta sig in i ett får gör att infekterade myror klättrar högst upp på ett grässtrå, och sedan biter sig fast där. Bättre ställe går väl knappast att hitta för den som vill bli uppäten, men det är inget bra val för en myra som borde ha annat för sig.
Hur är det då med mäniskor och toxoplasma? Det finns studier som visar en överrepresentation av infekterade bland individer med schizofreni (se artikel nedan). Det finns andra, mindre tillförlitliga resultat som talar för att även vår personlighet kan påverkas – infektionen skulle göra kvinnor mer utåtriktade, män mindre intelligenta och mer svartsjuka…
Det finns mycket vi inte vet: hur vet parasiten vart den ska? Den har ingen GPS inne i våra mörka kroppar, men tar sig ändå till våra hjärnor.
Och om vi återgår till råttorna – hur påverkar den ett så specifikt beteende som reaktionen på en viss doft? Genom att utsöndra transmittorsubstanser? Det får i så fall vår mest avancerade mikrokirurgi att te sig stenålders.
Visst är det intressant?
Läs mer: (första artikeln finns bara online än så länge, men kommer i veckan)
Behavioral changes induced by Toxoplasma infection of rodents are highly specific to aversion of cat odors.
Ajai Vyas, Seon-Kyeong Kim, Nicholas Giacomini, John C. Boothroyd & Robert M. Sapolsky.
Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America.
www.pnas.org/cgi/content/abstract/0608310104v1
Torrey EF, Yolken RH. Toxoplasma gondii and schizophrenia. Emerg Infect Dis [serial online] Nov 2003 [date cited]. Available from: URL: http://www.cdc.gov/ncidod/EID/vol9no11/03-0143.htm