Mer (obegriplig) dialektik…

av

En ung flicka/kvinna försöker sig på en jordenruntomsegling solo, men behöver räddas när hennes båt skadas. Flera fartyg styr mot hennes position, och hon kan återföras oskadd till torra land.
I Niger (och på många andra ställen) råder akut matbrist – jämnåriga flickor/kvinnor får inte den näring de behöver för att växa och utvecklas.
Hur skulle vi förklara för en varelse från en annan planet att vi har råd/teknologi att hjälpa den ena men inte den andra?

5 svar på ”Mer (obegriplig) dialektik…”

  1. G 8 mötet i Canada har beslutat att satsa på Mödra och Barnhälsovård
    de länder som har störst behov.
    FN arbetar på att fördjupa dialog och fredsskapande insatser i bl a de
    områden Du skrev om i Ditt senaste blogg inslag.

    Allt vi gör för att skapa trygghet för varandra och allt vi gör för att
    låta kärleken finnas med i det vi gör tillsammans lägger en grund för en bättre värld.
    Allt vi gör för att utveckla vårt vetande om hur vi kan tänka på andras tankar, känslor, upplevelser och göranden i vad vi gör, säger och tänker lägger också en grund för en bättre värld.

    Det händer saker som är bra hela tiden. Det gör mig glad.

  2. Javisst är det tungt att tänka på slikt. Det gäller att ha tur i livet för att kunna ha tid, råd, vilja, mod, kunskap mm nog för att ge sej ut på sådana äventyr som den seglande flickan gör och synas i mängden. De flesta av oss har inte ens kraft nog att uppmärksamma, diskutera eller söka lösa alla för oss ”osynliga” problem som näringsbristen i Niger.
    Det är antagligen sådana människor likt den seglande flickan, som för utvecklingen framåt, som ser problemen och söker lösa dem. Kanske kan man säga så att om alla vi tog oss för att ensamsegla jorden runt skulle många långtbortaproblem bli lösta, band skulle knytas, en ökad förståelse och information mellan oss öppnas och tid, råd, vilja, mod och kunskap spridas över kontinenterna. Men global rättvisa, kan vi nå den genom att ge tusan i att söka rädda en person i sjönöd………?

  3. Mina tankar väcks och landar vid äldrevård. Nån slags jämförelse…här håller vi våra gamla vid liv till varje pris. Så länge sväljreflexen är bevarad går det att överleva länge länge, trots att personen i princip bara är ett skal, någon som ser ut som sig själv men som inte längre uppfattar omgivningen på samma sätt eller överhuvudtaget (så vitt man kan se utifrån i alla fall, man vet ju inte…det är det som är det svåra). Dagligen matar jag och pratar jag med dessa äldre nu under sommaren. Demensvård är tungt och svårt. Jag pratar som om jag skulle bli förstådd, förklarar vad jag gör, berättar att det är sol och varmt ute, att de bygger nya hus i närheten. Samtidigt tänker jag mycket på livet och döden. Reflekterar kring hur mycket livet är värt för var och en och för andra som står bredvid och tittar in. Ibland kan jag komma på mig med att tänka ”jag hoppas han/hon snart får somna in, varje dag ser ut att vara en plåga och kroppen blir tunnare och tunnare” och i nästa sekund tänker jag ”men…han/hon kanske har det tillräckligt bra, kanske är livet trots allt något han/hon vill ha kvar så länge det bara går?”. Hur mycket livet är värt för någon annan är omöjligt att veta, särskilt när denne någon inte kan meddela sig med omvärlden. Här i väst lägger vi massor av tid och resurser på att i åratal hålla våra äldre vid liv. På andra håll i världen ser det annorlunda ut. Ibland undrar jag om hög medellivslängd är eftersträvansvärt eller om det skapar onödigt lidande. Nu blev det en lång reflektion. Att ägna somrarna åt demensvård mellan medicinstudieterminerna är sannerligen nyttigt. Man får många tillfällen att undersöka sina egna tankar kring etiska frågor. Några bra svar på alla frågor som mitt sinne öppnar sig för har jag inte. Känslorna är blandade, som inför det mesta. Svart eller vitt är det sällan. Tack för texten som jag tydligen gick igång på 🙂 och glad sommar!

  4. Åsa,

    läste om Din deckare Smärtbäraren. Deltagarna vid Karolinska
    institutets valfria kurs i pediatrik i Addis Abeba fick också läsa detta
    manuskrift hösten 2001.
    Antar att de älskar denna lilla bok lika mycket som jag.
    Ordf i barnläkarnas arbetsgrupp för flyktingbarns hälsa hoppas att
    fler grupper tillsammans kan verka för stordåd.
    Nu är det sommarkvällar på jorden och allt är på riktigt.
    Det gör mig glad.

Lämna en kommentar