Är nu snart halvvägs igenom ”A spot of bother”. George tror att han håller på att bli galen, och reflekterar:
”If he had been given the choice he would rather someone had broken his leg. You did not have to explain what was wrong with a broken leg. Nor were you expected to mend it by force of will.”
Det summerar vad jag har hört så många säga – syns det inte (psykiatriska problem) finns det inte på riktigt, och det mesta (av psykiatriska problem) går att lösa om man bara vill. Som om personer som kommer till psykiatrin innerst inne vill ha ångest, eller vara deprimerade. Som om de kunde bota sig själva.
Oftast kommer de just därför att alla deras egna försök att hantera sig själva och sin situation har misslyckats. I det läget är en människa extra sårbar – inte nog med att hon eller han har sina psykiatriska symtom, men egenvården har inte fungerat, så nu är hon eller han helt utlämnad åt andras kompetens och välvilja. Beträffande den senare – se föregående inlägg.
(För er som inte redan har hört det – den som skadat sig själv kan inte räkna med lika mycket medkänsla i vården som den som blivit påkörd av en bil. Det vill jag ändra på.)
Åsa for president?
Ack, så rätt han har! Dock är det inte så enkelt..