KBT och psykodynamisk terapi…

Förra veckan gjorde jag något nytt: höll ett seminarium om psykoterapi för blivande läkare tillsammans med Bo Vinnars, psykodynamisk kollega. (Det var inte idén som var ny, jag har gjort liknande tidigare, men just på den här kursen har vi tidigare haft halva förmiddagen var).
När vi planerade seminariet så tänkte vi att vi skulle ställa frågor till varandra, och en sådan fråga (som vi inte visste svaret på i förväg) var “Varför valde du att arbeta utifrån den modellen som du nu företräder?”.

Tro det eller ej, vi svarade nästan exakt likadant. Det visade sig att Bo som är psykolog var utbildad i Uppsala, med beteendeterapeutisk inriktning. Själv lärde jag mig först psykodynamisk terapi, och gick i psykoanalys.
Sen, sa vi båda, hittade vi ett förhållningssätt som visade patienten större respekt.
Då bytte vi inriktning, fast åt motsatt håll.
Det blev rätt komiskt, och antagligen förvirrande för studenterna (det var rätt förvirrande för oss också, eller i alla fall för mig).
Tänk att man aldrig kan få ha sina fördomar i fred!

9 svar på ”KBT och psykodynamisk terapi…”

  1. Tycker alla teorier om vilket som är mest “rätt sätt att tänka på” faller i längden. Det handlar nog mer om vilket sätt som är roligt och inspirernde att jobba på, och det kan ju skifta.

  2. Genom SKIP blev jag lottad till Psykodynamisk terapi, vilket blev min lycka!! Att “skala löken”: förstå och uttrycka det jag kände, “helade” mig. Jag lärde mig ett språk för för mina känslor och vet därmed vem jag är idag. Vilket “trolleri”!!! Min terapeuts kommentar under terapitimmarna var mest “Men vad är det för känsla??” Eftersom jag “inte kom in på läkarlinjen”, kan jag inte uttrycka mig så intellektuellt eller intelligent här….men psykodynamiskt, var mitt bästa sätt att jobba!

  3. Och i DBT har vi ett helt avsnitt i färdighetsträningen som handlar om att lära sig vilka känslor som finns, vad de kan utlösas av, hur de känns, vad de får oss att vilja göra, hur vi kan göra för att få dem att fungera som de ska. I terapin talar vi oavbrutet om känslor…

Lämna en kommentar