Hur tänker doktorn? – en bok för alla.

drthink.jpgVissa böcker armbågar sig fram i kön av böcker som väntar på att bli lästa. En sådan är jag mitt uppe i just nu: “How doctors think” av Jerome Groopman.

Ett är klart: är du läkare? Läs den. Är du på väg att bli läkare? Läs den. Arbetar du tillsammans med läkare? Läs den. Är du sjuk? Läs den. Planerar du att bli sjuk någon gång i framtiden? Läs den.

Jag ska inte sammafatta boken här, bara berätta att Jerome Groopman är onkolog (arbetar med cancerpatienter), forskare (150 publicerade arbeten enligt informationstexten på boken) och författare. I den här boken tar han sig an frågan om hur läkare kommer fram till diagnoser, vilket är ett område som har tilldragit sig en hel del intresse under senare år. Skillnaden mellan Groopman och en del andra som ser processen utifrån är att hans fokus ligger på att förklara varför det ibland blir fel, utifrån ett kognitivt perspektiv. Han beskriver exempelvis hur kontexten kan göra att läkaren inte tar till sig viktig information (selektiv perception), hur tankefällor kan göra att vi tänker i banor som hindrar oss från att förstå vad patienten lider av, och till sist, hur våra egna känslor kan göra att vi missar en diagnos.

Häromdagen, när jag just hade börjat läsa boken ställde jag frågan till ett femtiotal läkare som hade kommit för att höra mer om mindfulness:

Hur många av er tror att en patient som ni inte tycker om löper en högre risk att få fel diagnos än en ni gillar? Sträck upp en hand om ni tror att det är så.
Vad tror ni hände?

Så gott som varenda hand åkte upp.

Det här väjer inte Jerome Groopman för, vilket är uppfriskande. Vidare återkommer han till vikten av att vara fokuserad på den patient man har framför sig – att observera, beskriva, inte döma… ja, ni känner igen det. Han använder inte ordet, men det är mindfulness han efterlyser!

Som sagt – läs den här boken!

8 svar på ”Hur tänker doktorn? – en bok för alla.”

  1. Min sambo, som är från afrika, åkte på lungsäcksinflammation för några år sedan. Han hade väldiga smärtor, och det blev ett par turer till sjukhus. En doktor, rätt ung kille, hävdade envist att han hade malaria, och när sambon inte trodde det så ändrade han sig till sicklecellanemi. Vi kom inget längre med denna doktor, och for hem med en vredgad sambo. Nästa doktor förklarade det hela med att man på läkarutbildningen tjatar så mycket om just malaria och sicklecellsanemi när det gäller personer med afrikanskt ursprung att vissa har lätt att fastna i det. Är det så illa?

  2. Precis sådana tankefel går Jerome Groopman igenom. En student sa en gång att så fort det står Pakistan i en tentafråga är det TBC som är rätt svar, som om en person från Pakistan inte kunde få en hjärtinfarkt…
    Vad Groopman gör att att förklara hur vår stackars hjärna brottas med att organisera all den information som finns att tillgå när en patient ska bedömas, och hur den försöker klassificera, rangordan, välja ut vad som är viktigt… för din sambo var det just i det här fallet inte viktigt att ta hänsyn till hans ursprung, men för den unge doktorn blev “afrikan” av överordnad betydelse. Altså kom diagnoserna malaria och siclecellanemi upp i hans huvud… (och trängde bort andra, mer sannolika diagnoser, som exempelvis lungsäcksinflammation…)
    Vad vi gör när vi undervisar i medicinsk psykologi är bland annat att hjälpa studenterna att observera sitt eget tänkande, enligt den kognitiva modell som Groopman använder. Detta kommer förhoppningsvis att byggas ut yterligare i den nya läkarutbildningen.

  3. Verkar jätteintressant. Jag har varit utbränd i flera år – riktigt riktigt allvarligt med inte “bara” psykiska symptom utan också mycket allvarliga kognigitva störningar. Sen åkte jag på en helt annan sjukdom, en mycket allvarlig i matsmältningssystemet. Och doktorerna struntade totalt i att jag hade utbrändheten också.

    Det tog mig ETT ÅR att komma tillbaka till den status jag varit i innan i utbrändheten. Och så dålig osm jag var då, under det året, det skulle dom där kirurgerna känna på, dom som slängde ur sig sånt som att “utbrändhet, nej det finns inte i min värld” eller “strunta i själen nu en vecka och koncentrera dig på kroppen”. Några dagar bara så skulle det räcka för att insikterna skulle stiga skyhögt.

    Jag är övertygad om att hade man tagit mina farhågor på allvar och satt in den behandling – som man ändå så småningom fick sätta in – på ett tidigare stadium så hade jag mått bättre.

    Och jag kan få terapi genom min utbrändhetsbehandlign för att bearbeta kvarvarande känslor runt det här, som givetvis är ett trauma i sig. Man är ju så oerhört maktlös när man ligger svag och eländig och kopplad till ett dropp. Och så inte blir tagen på allvar för sin hela männsika. Och det är bra.

    Men – jag skulle också vilja veta hur doktorerna tänker för att kunna bemöta dom, kunna kommunicera med dom och få dom att förstå. Kanske kan en sån här bok ge några svar på det?

  4. Spännande! Jag ska se till att köpa den. Jag jobbar nära läkare varje dag och ändå begriper jag inte alltid hur de tänker. Ännu värre är när jag blivit patient själv och fått bemötanden av typen “jo, men dina labbvärden är ganska OK, så det kan inte vara det det beror på”. Sist jag råkade ut för det bytte jag läkare till en som konstaterade att det är jag som vet hur jag mår och att labbvärdena kan vara en hjälp i dosinställning. Han förordade en höjning av levaxinet och några veckor senare mådde jag bra igen…

  5. Apropå malaria hörde jag om en bekant som blev bryskt avfärdad med orden “malaria finns inte i sverige” när han föreslog läkaren att han kanske led av en släng. Till saken hör att patienten, så svensk han är, några år tidigare fått diagnosen i samband med en afrikaresa, så i sjuklingens ögon verkade det inte orimligt. Vad jag förstått blir man aldrig kvitt malaria, utan det kan blossa upp igen. En amatör-gissning är i så fall att denne läkare inte i första hand förblindats av selektiv varseblivning, utan av något mer primitivt. Utan att ha läst boken vågar jag gissa att om det finns en tio-i-topp-lista över patienters dödssynder någonstans i boken, så borde denna kvala in: “Gör inte anspråk på att själv sitta inne med diagnosen”. Fast jag hoppas att jag har fel, och jag tror i så fall att det gäller för en liten tynande läkarskara.

  6. Tack, förresten för en inspirerande webbplats. Jag hittadeden när jag av nyfikenhet sökte på ditt namn efter att ha läst din senaste deckare. Den var en av de bästa jag läst, så jag blev nyfiken på vem som låg bakom.

  7. , “don’t choose as your job what you are truly pssoianate in.” I didn’t understand it for a long time, but I guess I do now. Professionalism is a sure killer of pleasure, because you have to do it repeatedly, steadily and systematically. But somebody has to do these “less pleasant” things as you might call, otherwise you as one of the countless viewers wouldn’t have enjoyed these great productions. I presented the table, which again is deeply personal and private, because it simulates one of the basic functions of our brains categorization. I was tempted to present it also because I’ve never seen others do so. I understand that many people would never treat their leisurely interests this way. But again, this is personal. You never know whether other people feel more or less pleasure.

Lämna en kommentar