Ifall du undrar så finns svaret här!
I hyddan bor både människor och boskap. Bildena är från den högra hyddan, den med barnen framför. Djuren bor till höger, människorna till vänster.
Det här är föräldrarnas sovplats. På andra sidan den lilla avskärmingen finns en likadan för barnen.
Här är köket. På någon kvadratmeter finns kaffeservisen, kokkärl, och askan efter elden som tänds dagligen för matlagning.
Här tar kompisen ett foto av en nyfiken kalv. Den ljusa rektangeln i bakgrunden är dörren in till hyddan, därinne är det mörkt, det finns inga fönster. Det finns ingen elektricitet (radion går på dyra batterier), inget rinnande vatten, ingen organiserad avloppshantering. Såhär bor hundratals miljoner människor idag.
Citat ur ”Bakom Ljuset” där Monica Pedersen övernattar hos en etiopisk bonde:
”Hon kröp ner i sovsäcken. Brevid henne hade kalvarna somnat, utslagna som barn eller kattungar… plötsligt märkte hon att hon kunde höra deras svaga andetag i tystnaden, som två lätt defekta metronomer… Deras andning drog henne mot sömnen, fick hennes kropp att känna sig varm och tillfreds, hennes egen andning föll in i rytmen som en tredje stämma i en kör, och så somnade hon till sist.”
Jag blir helt tagen, på flera sätt. En ordentlig tankeställare och tacksamhet över att ha tillgång till rinnande vatten, vettig bostad osv osv.
Samtidigt en känsla av att vilja slippa mycket av välfärdens baksidor med hets till konsumtion, ständig uppkoppling och nåbarhet, prylfixering mm. Vart tog de verkliga, mänskliga värdena vägen i allt detta? Vårdandet av relationer, samspelet med sina nära, samtal, tid till reflektion?
Jag menar inte att det finns mer av det i Etiopien. Jag vet alldeles för lite om deras liv för att ens uttala mig.
Jag bara skriver ned de tankar som bilderna väckte.
Jo, det finns mer av samtal, av samspel, av relationsvård på många ställen i Etiopien (än vi är vanan vid här). Barn vi ser som fattiga för att de inte har några leksaker kan vara mycket rika på relationer. Människor är mycket måna om att inte såra andra, att visa respekt, att vårda sina relationer. Delvis för att de måste – den som är fattig blir mycket beroende av sitt sociala nätverk… då duger det inte att bli osams med någon du kanske behöver hjälp av vid ett senare tillfälle…
Ja, lycka sitter ju inte i antalet leksaker… Drömmen är att kunna ge barnen förmåga till empati, respekt för andra, en känsla av alla människors lika värde, solidaritet, ödmjukhet och som grund, en god självkänsla.
Men samhället ger helt andra signaler. Med utseendefixering, egocentricitet, ytlighet osv.
Man ror i motvind. Men vinden brukar ju vända, förr eller senare!