Gud, retorik och krig…

Vad sägs om följande:

“While I am addressing you today, the crusader invading Ethiopian forces are violating the Islamic land of dear Somalia… The faithful groups – in their pursuit of death for the sake of God – will devour the crusader invading Ethiopian Army, which has launched an aggression against the lands of Islam, God willing.”


Detta sägs vara ett uttalande från Ayman al-Zawahiri. Oavsett vem om står bakom orden undrar jag vad de säger om människan som art. Vår hjärna faller så lätt in i att dela in andra i “vi” och “dem”. Protestanter och katoliker krigade i trettio år i Europa. Ömsesidigt dödande bryter ut melan judar och araber, etiopier och somalier, hinduer och muslimer, tutsier och hutuer. Vi behöver inte ens religion eller utseende för att rättfärdiga dödandet, det går lika bra med en ideologi som kommunism eller demokrati.

Märkligt lik, i alla de här situationerna, är visionen om vad dödandet ska leda till: det perfekta samhället, där människor lever i frid och trygghet, styrda av, och lyckliga under, den rätta tron, eller det rätta politiska styret.

Det perfekta samhället som hägrar gör all slakt berättigad, och alla offer, till och med det egna livet (se citatet ovan) blir ärofyllda steg på vägen mot detta stora, goda mål.

Märkligt att vi är så lätta att övertyga. Märkligt att den här retoriken har sådan kraft. Richard Dawkins i sin “The God Delusion” tror att vi skulle bli av med krigen om vi gjorde upp med vårt behov av en gud. Hans mission är att befria människorna från vanföreställningen om att de bör ta hänsyn till en övermänsklig kraft i sina liv.

Jag tror att han går i fällan att generalisera utifrån sig själv. Han har inget behov av en allsmäktig, stark och pålitlig överhet att luta sig mot – han kan och vill tänka själv. I det tror jag att han är i minoritet. Min erfarenhet är att flertalet människor vill bli ledda, vill vara lojala mot en stark ledare, och leva sina liv inom den personens kraftfält.

Ofta framhålls europa som ett exempel på att stater som tidigare krigat kan leva i fred. Människan är inte ohjälpligt krigisk mot sina grannar. Förutsätter freden att vi släpper religionens grepp om samhället? Att vi släpper den gudomlige ledaren, och istället röstar fram vanliga människor med sina fel och brister att leda oss i korta etapper? Vad kostar den i så fall, på sikt?
Hur kommer Europa som gått den vägen att se ut om 200 år (om inte den globala uppvärmningen eller andra katastrofer satt stopp för experimentet)?

Och medan jag skriver, och ni läser, pågår ett folkmord i Darfur. Väpnade konfliker blossar upp runtom på jordklotet, antalet verkar öka, inte minska. Vi människor investerar groteska mängder resurser i vapen av olika slag, med syftet att kunna döda varandra så effektivt som möjligt.

Allt för att få uppleva paradiset, nu med en gång, eller senare.

Kanske behöver vi en uppgraderad hjärna.

5 svar på ”Gud, retorik och krig…”

  1. Du sover inte långa stunder, Åsa! Innan jag kopplade bort mig från nätet igår kväll hann jag titta på biden av Vikram Chandra. Det första som möter mig på förmiddagen idag är ditt inlägg om Ayman al-Zawahiris uttalande.
    Däri ligger hemligheten att du hinner verka på så många fronter under samma tid. Du arbetar jämt?!

    Ja, vi är lätta att övertyga. Vi vill ta ställning för eller emot. Tydligt ställningtagande få oss genast att känna oss tryggare. Jag kan inte säga att det just ditt bloggande som fick mig att fundera över min religösa tillhörigheten men faktum är att jag igår begärt utträde ur den katolska kyrkan.
    Du nämner Europa som en förebild. För alla som inte känner till saker och ting i den nya (före detta komunistiska) Europa kan jag bara nämna att där sträcker ksenofobi ut sina rädda men starka tentaklar. Nationalism är där framtidens melodi som många är villiga att stämma i.

    Allt skulle bli så mycket lättare om innevånare började älska sina grannar istället för sitt fosterland.

  2. Ja, den “nya” främligsfientligeheten förtjänar att diskuteras på ett djupare plan än indignationsartiklar om rasistiska mord på afrikaner i Ryssland, diskriminering i Tjeckien, med flera skrämmande exempel. Har någon en intressant länk så skicka den!
    Kan vi älska våra grannar? Kan vi hitta strategier för detta? Jag skulle vilja läsa en historiebok med fokus på grannsämja i stället för konflikt.
    (Litet påminner detta om diskussionen inom medicinen där vi talar om salutogenes – sådant som gör/håller oss friska; den andra sidan av myntet, om man så vill, när det gället att förstå sjukdomar.)
    PS. Richard Dawkins hade gratulerat dig å det varmaste för ditt beslut att vända den organiserade religionen ryggen! Han hade nog skickat en flaska champagne!

  3. Tack för insiktsfullt “resonemang”. Föder tankar jag vill dela med någon. (Jag skriver också men har inte gett ut första boken ännu. Den är snart färdigskriven) På tal om att vilja underordna sej något större. tro på något. Såg en intervju med msk som klär sej i kedjor och svart skinn. Tatuerar sej m.m m.m. De berättade att många i ansvarsfulla ställningar i samhället drogs till dom — ville bli dominerade av någon/något som ett sätt att koppla av det egna livet. Jag kan rekomendera en mycket bra bok jag just läst ut: Toccata; J.S. Bachs andliga universum; iakttagelser och betraktelser av Owe Wikström. Apropå religion, O.W. är professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet , men inte alls någon torris.
    I kristen terminologi står det att endast kärleken skall bli kvar — kanske något att ha som riktmärke, därmed inte sagt att kärlek = att uföra hur många aborter som helst, eller att ge homosexuella allt de önskar sej- det är inte lätt!! Själv har jag en dotter med dawn syndrom 22 år = 22 års erfarenhet av den problematiken. Läste också i dag om Kjell Sundstedts film “Den nya människan”, det är hoppingivande att msk gör någonting, kanske för just kärlekens överlevnad. Själv befinner jag mej i den organiserade religionens utkanter, gick ur Sv. kyrkan en gång, men gick in igen. Föreställde mej hur landet skulle se ut utan ett enda kyrktorn! Det gick inte ; den är en synlig symbol för något andligt i våra liv. Jag sjunger i kyrkokören; på fredag skall jag hjälpa till att åskådliggöra kvinnornas universella böndag i ett missionshus. Eftersom jag blev tillfrågad. Det är synd om människorna sa Strindberg , visst har han rätt, men det finns ju glädjeämnen! Till sist Grattis till din utnämning till psykologiprofessor!
    Bästa hälsningar!

Lämna en kommentar