Flyger till Sturup. Flygkaptenen (man) hälsar oss välkomna: ”Jag heter Förnamn Efternamn, och styrman idag är Förnamn Efternamn (man). I kabinen har vi Förnam (kvinna), Förnamn (kvinna) och Förnamn (kvinna).”
Intressant, för likadant är det på flertalet vårdinrättningar. Vi har doktor Förnamn Efternamn, och syster och undersköterska Förnamn. Om inte doktorn råkar vara en ung kvinna. I så fall kan hon plötsligt bli doktor Förnamn, medan hennes manliga kollega nästan undantagslöst blir doktor Förnamn Efternamn direkt.
Det kan se märkligt ut på tavlan över vilka som är i tjänst:
Läkare: Eriksson, White, Lindblad, Elisabeth.
Sköterskor: Naima, Lotta, Anja och Tesfai.
När (om) den kvinnliga AT-läkaren klagar får hon höra att ”såhär har vi alltid gjort.” Sedan, en vacker dag, står det plötsligt Eriksson, White, Lindblad, Larsson. Då vet Elisabeth Larsson att hon äntligen har blivit accepterad som doktor även av den fasta avdelningspersonalen, (eller medarbetarna som är den mer politiskt korrekta beteckningen).
En bagatell? En kränkning? Något hon ”måste stå ut med”? Något som överläkaren borde ta tag i? Något som avdelningssköterskan borde sätta stopp för? Något som det är lika bra att vänja sig vid, för det kommer att bli likadant framöver? Något som är helt betydelselöst och inte förtjänar ett blogginlägg? Något som kan bli halmstrået som knäcker ett redan vacklande självförtroende?
Jag anser i alla fall att detta inte är ett optimalt sätt att behandla en ny medarbetare på, jag hoppas att det är en gammal vana som snart kommer att vara ett minne blott.
Hej!
Jag hörde något hemskt som hänt en kompis kompis (läkarstudent på Stockholms största uppnäsesjukhus) för ett tag sedan (vet inte om det är sanning eller en vandringsmyt, hoppas nästan på det senare). Studenten hälsar på en patient med sitt förnamn varpå överläkaren säger: ”Det finns två yrkesgrupper som presenterar sig med bara förnamn, sjuksköterskor och horor, vilken tillhör du?” Kan det vara sant tror du?
Nä, nu måste jag morra högt! Inte så mycket för aspekten manligt/kvinligt, den kampen överlåter jag gladeligen åt andra. Men allt detta statustänkande! Att det ska behövas markeras olika ”grader” på detta sätt? Är Elisabeth en sämre läkare, och vad är det i så fall som gör henne till det? Och vad säger det till sköterskorna? Att det kan knäcka ett redan vacklande självförtroende tvivlar jag inte en sekund på! Men vad är det för arbetsplats, vilka oskrivna lagar råder? Hur ser det ut i fikarummet? Sitter de olika yrkeskategorierna grupperade för sig bara för att de har samma ”ettikett”, eller är det okej för en läkare att fika med en undersköterska bara för att man trivs ihop? Eller håller man sig strikt till gruppen och ser ner lite på de med kortare utbildning? Och, hur är det att vara patient på en sådan avdelning? Jag minns min mormors sista år i livet. Hon var svårt sjuk, och var med jämna mellanrum inlagd på sjukhuset. Det fanns två medicinavdelningar som låg bredvid varandra, och det var där hon oftast hamnade. Personalen på de två avdelningarna kunde inte vara mer olika. På den ena avdelningen möttes hon med värme och respekt, och personalen var noga med att patient och anhöriga fick tydlig information om vad som skulle göras. På den andra avdelningen var det precis tvärt om. Ingen verkade vara intresserad av patienterna, och informationen var i det närmaste obefintlig. Tyvärr var det på den senare avdelningen min mormor tillbringade sina sista dagar. När jag läser detta inlägg kan jag inte låta bli att reflektera över hur personalsammansättningen påverkar vården. Är man så mitt uppe i sitt statustänk att man glömmer bort det mest vesäntliga (patienterna!)? Jag får väl erkänna att jag morrar lite av mina egna erfarenheter av ”lågstatusjobb” också. Jag jobbar i äldrevården, och har svårt att tänka mig nåt mer givande yrke. Så svårt att mina studier har hamnat på hyllan, åtminstone tills vidare. Man får möta så otroligt många intressanta människor. Glada, bittra, inskränkta och öppensinnade. Svårt sjuka med dödsångest, pliriga små filurer som är lyckliga hela dagen om man drar ett sexskämt, nittiåriga damer som rest jorden runt och bott tio år i turkiet nån gång på sextitalet, och de som aldrig lämnat sin hemby, men kan berätta allt om hur man timmrar en stuga. Jag har en pooltjänst och åker runt på olika ställen. Således får jag se många olika arbetsplatser, väl fungerande, och mindre väl fungerande. Bra ledarskap och mindre bra ledarskap. Jag upplever att människor som är engagerade och verkligen brinner inför sin uppgift, som sätter patienten (eller vårdtagaren, eller dagisbarnet, etc.) i första rummet sällan har svårt att sammarbeta eller diskutera med vare sig andra yrkeskategorier, praktikanter, patienter eller anhöriga. Jag hoppas att elisabeth inte lägger märke till namnen på tavlan, för att hon är fullt upptagen att komma in i rutinerna på sin nya arbetsplats. Och att kollegorna hjälper henne att komma tillrätta, samt att det finns en lyhörd ledning på arbetsplatsen som kan se till att gamla invanda mönster ändras när de visar sig vara till mer problem än nytta. Att arbetsgruppen är dynamisk och arbetar tillsammans för att uppnå bästa möjliga vård för patienterna, då kan alla känna yrkesstolthet!
Till Anski – tyvärr tror jag att berättelsen är sann – har hört så många likartade att jag inte tvivlar ett ögonblick på att den unga doktorn kan ha blivit ”handledd” på det sättet. (Överläkaren trodde antagligen att han hjälpte henne att utveckla ett professionellt förhållningssätt.)
Har noterat samma fenomen i svenska krim-böcker, företrädesvis de som skrivs av män. Männen är efternamn. Kvinnorna är förnamn eller möjligtvis både förnamn och efternamn. Aldrig bara efternamn.
/Ljungberg 🙂
Visst är det som du skriver! Dock måste jag bara påpeka en sak – jag är sjuksköterska och ssk är ofta den som får ta mest ”skit” och ofta hotas. DÅ men BARA då kan det vara skönt att bara vara ”förnamn”. Hos oss har vi en kvinnlig professor men hon är förnamn och väldigt personlig med oss. Alla andra manliga läkare/fysiker är efternamn och inte ens förnamn efternamn. Snacka om ”vi” och ”de”!. Fast professorn tillhör kategorin ”vi”.
Ha det bra!
Kram
Jag kan inte hjälpa att förundras över att denna uttalade ”vi” och ”de” mentalitet som tycks råda på så många platser i samhället. Själv tycker jag att livet är aldeles för kort för att jag ska begränsa mitt umgänge och mig själv efter sådana ”ovesäntligheter” som kön, ålder, hudfärg eller grupptillhörighet. Jag väljer att umgås med människor som jag finner intressanta, och visst finns det många som höjer på ögonbrynen då. Jag kan inte heller låta bli att undra över vad det är som driver människor att frivilligt placera sig i ett ”fack” som begränsar ens möjligheter. Oavsett om det rör sig om läkare som bara umgås med läkare, att gruppera sig och prata skit om chefen bara för att denne är chef, eller att tro att alla under förtio ser ner på en om man råkat passera förtiofem.. Vad är man mest rädd för, andras fördömmande eller ens eget? Hur kan det bli en så viktig del av ens identitet att vara läkare, undersköterska eller medelålders att man låter det begränsa sitt liv? Mitt eget skräckexempel är en vårdcentral, där läkarna tycktes ha en inbördes tävling om vem som haft den mest korkade patienten för dagen, och de två unga at-läkare som var där drogs med totalt.. Jag hoppas verkligen att de fick andra erfarenheter senare! Annars gissar jag att detta med efternamn och läkare kan ha sitt ursprung i att läkaren ordinerar behandlingar och läkemedel, och i dessa sammanhang behöver identifieras. Sen har väl detta utnyttjats för att öka murarna mellan olika grupper, medvetet eller omedvetet. Men som tur är finns ju positiva exempel också, vilket kanske skulle behöva uppmärksammas mer.. Ibland kan man nog komma längre med att uppmuntra det som är positivt än att kritisera det som är negativt.
Måste bara säga-föreläsningar!
Var på en dag om våld i nära relationer, mestadels mäns våld mot kvinnor. Den var på rättspsyk.
En man höll i presentationerna. De manliga föreläsarna presenterades med för och efternamn, de kvinnliga bara med förnamn.
Jag blev så paff!
Fast jag tycker inte alltid att det är något negativt att bli kallad för bara förnamnet, jag tycker om när mina patienter känner sig bekväma med mig och inte behöver markera avstånd med ett efternamn dessutom.
Mycket intressant och sant!
Jag känner en kvinna som också arbetar inom sjukhusvärlden. När hon skulle gå upp i chefsposition fick hon gå en kurs i att prata mer manligt.
jag tror att många människor har ett stort behov av att hävda sig och visa sin särställning. Jag är just nu praktikant och det är inte så kul att lite nedlåtande bli kallad ”praktikanten” heller. Men jag försöker se det som att det är deras problem mer än mitt.
Har nyss hittat till denna sida. Därför denna sena kommentar.
Läs Liza Marklund/Lotta Snickare ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” Det är skrämmande intresant läsning om könsroller.
De5 jag inte vet vad den ve4nstra bilden ff6reste4ller och den hf6gra kan vara allt fre5n skog, barr eller sten se5 ger jag mig;-)