Har just läst klart ”She may not leave” av Faye Weldon och blivit både imponerad och frustrerad.
Imponerad av författarens tekniska mästerskap, frustrerad av hennes oförmåga att sätta in sina mammor i ett vidare socialt perspektiv. Hattie är kluven mellan moderskap och karriär, och hittar, som många av Weldons hjältinnor, en okonventionell lösning. Själva konfliken betraktas som given – Weldon verkar inte veta, eller inte bry sig om, att det går att organisera ett samhälle så att konfliken inte behöver bli så absolut (fast då hade inte blivit någon bok…). Rätt irriterande.
Har sedan gått över till The Mayor of Casterbridge av Thomas Hardy, även den med en mor och hennes dotter i centrum, fast på en helt annan scen. (Och huvudpersonen är borgmästaren själv, enligt bokens undertitel). Återkommer när jag hunnit längre, men återigen en virtuos författare!