Katastrofen i Darfur fortgår med rapporter om nya bombningar av försvarslösa byar. Den arabiska milisen trycker på norrifrån, det talas om en konfikt om resurser – jord, vatten, det som behövs för att överleva.
Om vi ställer oss frågan: varför nu? så diskuteras många faktorer, men sällan den som jag tycker är uppenbar: befolkningstrycket.
Ta Egypten, Sudans norra grannland, som exempel. 1798 invaderades landet av Napoleon, det beräknades då ha 3 miljoner invånare. 1947 var befolkningen uppe i 19 miljoner, 1986 hade den ökat till 50 miljoner, och nu, sommaren 2007 är den officiella siffran 80 miljoner. Därför hotar en konflikt om Nilens vatten, som Etiopierna enligt en gammal överenskommelse inte får utnyttja, trots att floden har sitt ursprung i Etiopien. Vattnet räcker helt enkelt inte längre till alla, och det är då det blir konflikt. (Etiopierna skulle kunna bevattna de torra högländerna för att stabilisera jordbruket där, men det får de inte, vattnet är inte ”deras” trots att det rinner genom deras land.)
Motsvarande siffror för Turkiet: 1927 beräknades befolkningen till 13.6 miljoner, 1990 till 56 miljoner, 2007 till 71 miljoner.
Resultatet av den här dramatiska befolkningsökningen är att många fler individer behöver någonstans att bo, någonting att äta, vatten att dricka, och då söker de sig naturligtvis ut från tättbefolkade områden, och gör vad de kan för att fördriva grannfolk och ta över deras resurser.
Tycker att det är märkligt att detta så sällan diskuteras i politiska sammanhang…
Hej Åsa,
kan du förtydliga vad du menar är tabu?
Fler människor slåss om samma resurser, en konflikt ännu mer klassisk än gott mot ont. Folk vill ha mer än det dom har nu av något, och det enklaste sättet är tydligen att ta av grannen.
För att få människor att sluta göra någonting måste man få dom att sluta vilja göra det, dvs göra förlusten större än vinsten att försöka norpa av grannen.
Gör man det genom fredsbevarande styrkor. Jag tror inte, för viljan kommer fortfarande att finns kvar.
Tack gode gud för den moderna ekonomin, den är det enda som bevarar världsfreden 2007.
Frågan om befolkningars storlek tycker jag lyser med sin frånvaro i den politiska debatten. Någon gång nämns det demografiska vapnet – Arafat uppmanade ju exempelvis palestinska familjer att skaffa tolv barn – två för dem själva, och tio till honom, till kriget. (Själv hade han en enda dotter som bodde i Paris). Frågan (som jag uppfattar som tabu) är hur befolkningar växer, och på vems bekostnad. Kanske har jag fel?
Om alternativet till att norpa av grannen är svält för familjen så är det nog för övrigt många som skulle satsa på att försöka ta över det grannen har… Alternativet skulle kunna vara att hålla sig inom den carrying capacity den egna miljön har…
Varför vill inte politiker befatta sig med frågan om överbefolkning? Det vore väl det närmaste politiskt självmrd man kan kommma. För var ska man göra av alla övertaliga människor? Vem vet, kanske Hitlers insats rentav skulle förefalla heroisk(obs! ironi)? Frågan är komplex, finns det en enda del av en lösning som inte innebär nån form av eliminering av människor? Eller kanske tvångssteriliseringar är att föredra? Jag har full förståelse att politiker inte vill ta i ämnet ens med tång. Jag håller även med om att det är nödvändigt att ta i tu med problemet. Knivigt..
Till Ia: Jag tror att du sätter fingret på en av de ömma punkterna – i samma ögonblick som vi börjar tänka ”överbefolkning” blir möjliga lösningar etiskt och moraliskt omöjliga.
Om vi inte använder begreppet ”överbefolkning” utan kanske istället ”hög befolkningstäthet” det blir lättare, tycker jag. Holland har exempelvis en stor befolkning på en liten yta utan att börja göra anspråk på grannarnas mark och resurser. Hur lyckas de med det? Vilken utveckling, vilket politiskt system gör detta möjligt?
Och vad skulle de människor som nu söker sig ut behöva för att kunna leva kvar, i harmoni med sina grannländer?
Om vi började ta den frågan på allvar så kanske en hel del lokala konflikter kunde undvikas.
Som bosatt i ett område (Great Lakes region i centrala Afrika) med en av världens högsta befolkningstätheter, och där folkmordet i Rwanda för 13 år sedan enligt mig har sin grundorsak i kampen om landresurser, har jag funderat mycket på detta. Trots att det här är så mycket folk, och att jordbruken har så liten areal, ser jag överallt tecken på alltför dåligt utnyttjande av marken. Det skulle gå – utan att använda så mycket konstgödsel och andra energikrävande resurser som Holland – att öka jordbruksproduktionen väsentligt. Och framförallt att förädla råvarorna bättre (skulle även ge alternativa jobb till dem som ej ”får plats” i jordbruket). Varför ska vi i Rwanda behöva köpa mjölk, ost, juice och frukostflingor som importerats från Uganda och Kenya (eller från Europa…), eller ris från Indien och Pakistan.
Presidenten här har gått ut med rekommendationen att familjer bör ha högst 3 barn (själv har han 4). Men hur får man en fattig kvinna utan preventivmedel, med en våldsam och alkoholmissbrukande man att klara detta? Hur övertygar man en shi-kvinna i östra DRC, vars högsta önskan och mål i livet är att ha minst 6-8 barn (gäller även kvinnor med utbildning…)?