Fay Weldon har sagt att det finns fyra sorters böcker: bra bra böcker, dåliga bra böcker, bra dåliga böcker och dåliga dåliga böcker.
Jag har just läst en bra dålig bok, Jeffrey Archers ”A Prisoner of Birth”. Intrigen är en variant av Dr. Higgins o Eliza Dolittle motivet. Den innehåller vackra och trogna kvinnor, rättfärdiga hjältar som blänker så att det gnistrar, pengar, slott och adelstitlar.
Varför läser vi sådant?
Jag läste den för att koppla av – jag ville veta från början att slutet skulle bli lyckligt, att den trofasta kvinnan inte skulle bli våldtagen av grannen inför ögonen på den lilla dottern (som hon hade blivit om Joyce Carol Oates hade skrivit boken). Jag valde en bok som inte skulle väcka några existensiella, politiska eller andra energikrävande frågor.
Och så plötsligt går det upp för mig att det är detta många tror att deckarförfattare ägnar sig åt i högre grad än andra författare: att medvetet skriva bra dåliga böcker. Deprimerande tanke. Och håll med om att jag är litet trög, men jag tycker fortfarande att Simenon skriver bra bra böcker, att Kate Atkinson skriver bra bra böcker, även om själva intrigen bärs upp av ett mord…
Jag har också alltid försökt att skriva bra bra böcker, efter bästa förmåga…
En bra dålig bok…
Fast det sämsta är när författare som annars skriver bra bra böcker kommer med en som inte är lika bra. Så blev jag (som önskat att jag kunnat ersätta Gert Fylking med att ropa ”Äntligen!!” just 2006 eftersom jag ända sedan 1996 sagt att Orhan Pamuk skulle få nobelpriset i litteratur) besviken på att boken Snö inte var lika bra som de tidigare. Eller – kvalificerar omdömet: boken är delvis mycket bra (i beskrivningen av turkiska – armeniska relationer), men mest tråkigt gubbsjuk och macho. Tycker jag.