Denise Mina och följerna av tidiga övergrepp

Denise Mina är en brittisk kriminalromanförfattare som bland annat har skrivit en trilogi (Garnethill) med en traumatiserad kvinna i en av huvudrollerna. Maureen (blå ögon, mörkt lockigt hår) hittades vid tioårsåldern i en skrubb under trappan i hemmet, blödande från underlivet. Samma dag försvann hennes far. Hon har trillat på ändan, säger mamman, fast Maureen själv vet, och säger, att det var hennes far som hade gjort henne illa.

Hon blir inte trodd, och som vuxen är hon som en typpatient ur en lärobok. Hon dricker alldeles för mycket whisky, hon har mardrömmar och okontrollerbara minnen av händelsen. Hon har svårt att sova och att koncentrera sig, hon kedjeröker och har sex med män hon inte gillar. Hon är livrädd för allt som kan påminna om det som skett, och har ett förhållande med sin läkare.

Jag får rätt ofta frågan varför jag, som psykiater, inte skriver mer om ”dem”, om patienterna, om de udda, kanske farliga människorna jag måste komma i kontakt med. Och visst hade jag kunnat skriva om en huvudperson som Maureen. Frågan är bara varför. För vem?
Jag tror inte att varken Denise Mina eller jag behöver skriva kriminalromaner om traumatiserade kvinnor för att ”allmänheten” ska inse att det inte är nyttigt för små flickor att utsättas för sexuella övergrepp. Jag tror inte att det är ett lysande tillfälle att sprida information om posttraumatiska tillstånd.

Snarare vänder vi oss till den voyeuristiska sidan hos läsaren – en ung, vacker, tillgänglig kvinna med en fruktansvärd upplevelse i baggaget. Det attraherar, det intresserar, det kittlar en aning. I en artikel om Marilyn Monroe skrev en manlig journalist att det som var hennes vassaste vapen var hennes sårbarhet. Ursäkta?
Hennes vassaste vapen för vad? Mot vem? Men visst flockas människor runt de sårbara, de som inte kan försvara sig, de som inte skyddas av någon, de som redan är slagna, redo att ta emot hjälp från vem som helst, eller att låtsas göra det. Särskilt om de ser ut som Marilyn.
Kan det vara så att Denise Mina vill peka på vad som händer i ett samhälle som inte förmår skydda sina barn? I så fall hade det varit på sin plats med litet mer analys, inte bara en beskrivning av en stad i alla sorters förfall.

Jag blir provocerad av Denise Mina, av hennes sätt att visa upp Maureen, det påminner mig litet om forntidens patientdemonstrationer. Bara för det, för att jag är irriterad, ska jag göra något okollegialt: berätta att Maureen på slutet finner kärleken och går med i AA, att den ondskefulla psykologen som våldtog patienter på sjukhuset och även hade ihjäl folk själv blir ihjälslagen av en utsatt, f.d. patient. Happy end. Fan tro det.
Som ni förstår har jag just läst sista delen av trilogin – Resolution. I motsats till ”Sacred Games” och ”Restless” (se tidigare inlägg) har den nog inte tillfört mig något användbart, inte ens en stunds trevlig läsning…