Anna Odell – vi skäms.

av

trygger-21.jpeg
Idag inleds rättegången mot Anna Odell. Norra Stockholms Psykiatri har polisanmält en före detta patient som försökt återskapa, eller i alla fall undersöka, en tidigare inäggning genom att iscensätta en liknande händelse.
Jag, och flera kollegor med mig, skäms.

I bild: Bältesssängen ”Trygger” från Bälstesspecialist

För det första kan man fråga sig varför just den här personen anmäls. Anmälaren säger bland annat: ”man föreställer sig inte att någon kan fejka…”
Jag blir minst sagt överraskad. Det är väl klart att vi alla träffar människor som påstår att de är sjukare än de är, eller påstår sig vara sjuka fast de är friska. Grannen som ser till att bli sjukskriven för sin dåliga rygg så att han ska hinna lägga klart sitt tak innan höststormarna, den arbetslösa kompisen som gråter sig till en sjukskrivning för att få ekonomin att gå ihop.
Vi som som sjukskriver, eller gör pensionsutredningar vet att det slinker igenom en del personer som inte borde få ett öre från vår ansträngda sjukvårdsbudget, men vi resonerar som så att det är bättre att någon får som inte borde få, än att någon som verkligen behöver hjälp blir utan. Därför friar vi hellre än vi fäller.
När polisanmälde vi senast en person som blivit sjukskriven i onödan till en kostnad av drygt tiotusen kronor, som det rör sig om i Anna Odells fall? När polisanmälde vi senast en berusad man i femtioårsåldern som ringt efter en ambulans fast han egentligen visste att han inte var sjuk?

Så varför anmäla Anna Odell som inte har någon personlig ekonomisk vinning av det hon gjort, och som med sitt verk vill hjälpa andra i samma situation, som faktiskt vill psykiatrin väl?

Kanske därför att hon ger röst åt en grupp som jag anser har alldeles ovanligt svårt att göra sig hörd, som inte tas på allvar, som inte möts med respekt: unga shjälvskadeande kvinnor.

Kanske därför att ingen tycker om att bli lurad – men det är ju ingen skam i att tro på det patienten säger, tvärsom. Det är när patienten klagar över smärta och doktorn säger att det inte kan göra ont som hon eller han ska skämmas. En psykiater är ingen tankeläsare, och det är inte svårt att bete sig på ett sådant sätt att man framstår som deprimerad, förvirrad eller psykotisk. När vi använder rollspel i undervisningen är det kusligt hur övertygande de unga doktorerna som spelar patienter kan vara.

Kanske därför att hon tog makten i en situation där vi vårdgivare inte är vana vid att dela den med någon annan.

Kanske för att vi blev ledsna – ”här gör vi så gott vi kan, och så får vi orättvis kritik”. Men att göra så gott man kan är inte detsamma som att göra det som är bäst för patienten. Den som gör så gott hon eller han kan, kan lära sig att bli ännu bättre.

Hursomhelst skäms jag för denna anmälan, å mina kollegors vägnar, och jag vet att jag inte är ensam om det.

Nästa fråga blir om Annas projekt tillfört något.
Jag tycker det, och det är tre frågor som jag tycker är särskilt angelägna:
1. Bältesläggning. Jag trodde att tillsynsmyndigheten, Socialstyrelsen, hade en fungerande bevakning. Det har de inte. Dels rapporteras bara bältesläggningar som är längre än 4 timmar (många hamnar därför på tre och en halv), dels sköts rapporteringen inte alltid som den ska, och till sist förekommer bältesläggning i andra sammanhang exempelvis på privata vårdhem som inte har befogenhet att lägga i bälte men som gör det i alla fall. Det här visste jag inte tidigare, och det kan jag inte vara ensam om. Birgitta Rydberg sjukvårdslandstingsråd i Stockholm, vill nu att regler och praxis ska ses över, vilket jag tycker är utmärkt!
2. Organisationen. I Stockholm har politikerna velat centralisera denj psykiatriska akutmottagningen, vilket gör att patienter och vårdgivare ofta inte känner varandra och inte heller träffas igen efter den första bedömningen. Detta tror jag är extremt destruktivt både för patienter och personal – det blir en avindividualisering som ökar stressen och oron för både patienter och personal, det minskar förutsättningarna för empati och för utveckling hos personalen. Man får ju aldrig reda på hur det gick, eller på hur patienten upplevde mötet.
3. Till sist det som berört mig mest: Anna Odell verkar ha lämnats att själv reda ut vad som egentligen hände den första gången hon togs in. Den som är psykotisk, panikslagen eller djupt förtvivlad kan ha svårt att lägga ned några användbara minnen. Resultatet kan bli ett tomrum. Ett händelseförlopp man varit med om, deltagit i, kommer man inte ihåg. Detta upplever många som extremt obehagligt, och där kan vi inom psykiatrin bli mycket bättre på att hjälpa patienten att lägga pusselbitarna, att skapa en berättelse som överbryggar den ”förlorade” tiden. Detta försvåras förstås om ingen som var med när patienten kom in finns tillgänglig längre fram, se punkt två.

Till sist något om hur vi uppfattar det vi är med om.
En hundfobiker kan uppfatta minsta blick från en vänlig och lugn hund som en signal att den straxt ska anfalla. Vi ser ofta det vi tror att vi ska se, och inte det som faktiskt pågår. Den som har blivit spottad på många gånger av patienter kan uppleva att detta sker igen, i en liknade situation, när det i själva verkat var ett minne som smög sig på. Om detta kan vittnespsykologerna en hel del
Så när ord står mot ord behöver det inte vara så att den ena eller andra parten medvetet ljuger – samma situation kan uppfattas så olika att man undrar om människor verkligen talar om samma händelse.

Hursomhelst hoppas jag att känslorna har slutat svalla så att vi kan se Anna Odells gästspel inom psykiatrin med litet mer distans, och varför inte med litet humor? Jag hoppas att hon frias på alla punkter, och att Konstfack betalar eventuella böter.
Jag misstänker att om det varit jag som träffat Anna på morgonen efter hennes natt på psykiatriska kliniken hade jag brustit ut i ett gapskratt.

27 svar på ”Anna Odell – vi skäms.”

  3. Tror att jag själv skulle kunna skratta åt ett tilltag som AO’s efter en lugn natt och vid gott humör (och sucka över alla konstuttryck jag inte begriper mig på). Men efter en jobbig natt som resurserna egentligen inte räckt till (för jag gissar att det blir så ibland) skulle jag bli fly förbannad över tilltaget med tanke på de patienter som verkligen behövde hjälp…

  4. Såg dig Åsa i Debatt och blev besviken på hur du, som jag upplevde det, förringade Anna, hennes avsikter med projektet och hennes djupare motiv för detta. Med det här inlägget har du, som jag ser det, ställt dig på det inre barnets sida igen, dess rätt att avslöja ”förälderns” hemlighetsmakeri och lögner. Bra så!

    Görgen Olsson, samtalsterapeut, Helsingborg

  5. Jag tror som Gun – och då blir ju problemet att personalen har för litet resurser för det arbete de förväntas utföra. Sedan är det ju aldrig roligt att bejhöva tillgripa tvång, så antagligen hade jag först skrattat, sedan blivit arg, och till sist skrattat igen.
    Och processen hade nog tagit sin lilla tid…

  6. Hej Åsa!

    Hörde dig på radion igår och är glad över att du gjort uttalandet om hur du idag ser på det Anna Odell gjorde. Ibland behövs det att någon provocerar fram eller belyser de brister som finns i samhället vare sig det gäller psykiatrin eller annat. Har själv haft mycket kontakt med psykiatrin då min dotter ibland låg inne både på egen begäran eller med stöd av LPT och har både dåligt och bra saker att säga om psykiatrin. Hon lever dessvärre inte längre utan tog sitt liv 2004, men hon skrev dagbok och där kunde hon uttrycka ibland mycket kloka saker när det gäller psykvården. Hon var också liksom jag undersköterska och även jag har erfarenheter av att ha arbetat i många år med psykiskt sjuka/funktionshindrade människor och då kunde jag se personal som absolut inte borde arbeta där.
    Tack för att du står upp för dina ändrade åsikter!

  7. Jag tycker det du skriver är oerhört viktigt. Jag blir arg på kommentarer som ”då hade vi kunnat hjälpa någon som verkligen behövde det…” etc.
    Hjälpte de Anna den kvällen? Om hon verkligen varit sjuk, hjälpte deras agerande henne? Kanske hjälpte i själva verket Anna någon annan stackare att slippa hamna i bältessäng… Jag hoppas bara att inte Anna blir sjuk igen utan att hon vet hur hon ska klara sig.
    Vad hon gjort är modigt och viktigt, oavsett om det är konst eller ej. För mig är det en verklighet som inte många känner till och som hon vågar utsätta sig för. För att låta andra se.

  8. Tack Åsa för ett jättebra inlägg i debatten runt Anna Odell! Jag tycker att Anna Odell gjort något modigt, viktigt och bra.

    Undrar om inte många blir provocerade av att detta är ett konstprojekt? Folk blir ju alltid provocerade av att konstnärer vidgar begreppet konst. (De idag så älskade impressionisterna var ju också provokativa med sina konstnärliga uttryck en gång i tiden).

  10. För ett tag sen hade DN en artikel där en frisk journalist hade fejkat halsåkomma och gått till en mängd läkare. Detta apropå att många läkare lättvidigt skriver ut antibiotika. Mycket riktigt upptäckte journalisten att de flesta av läkaren inte ens undersökte honom (eller henne?) utan skrev ut ett recept på just antibiotika. Ska man dra paralleller till Anna Odell så borde ju den journalisten också åtalas för att ha slösat skattepengar utan egen personlig vinning?

  13. Att iscensätta en händelse ur det förflutna i nuet för att förstå den bättre är en erkänd konstform (enligt en professor på konstfack som jag talat med). Ur det perspektiver är det konst, men åtalet mot henne har ingenting att göra med frågan om konst eller inte konst.

  15. Ja, det är många som borde skämmas – efter ca 30 års erfarenheter som skulle mer kunna fylla en aula av vårdpersonal ”med dom som borde skämmas” säger jag; hur gör man för att alla dessa får förmågan av att känna skam? Hur gör man för att de skulle få reda på att de borde känna skam? Borde det inte få veta? Inga av dessa erfarenheter har med deras ”resurser att göra” överhuvudtaget. Det är att förenkla, att bortförklara, att inte se problemen. Man kan inte ha ETT svar på allting, alla problem. Och det finns inget roligt i att levt ett helt liv i ”vårdens” konsekvens, jag har bara överlevt trots den.

    Och jo, det ÄR skam att tro på patienten – varför har då ”vården” aldrig trott på mig? Varför har de från början och hela mitt liv tagit mina förövares parti?

  16. Åh, Anna! Jag vet hur det känns. Därför att det är så svårt att förstå andra människor och vad som händer dem emellan… Försök att hitta någon som tror på dig och som bekräftar det som du gör bra. Hitta någonstans där de gamla konflikterna inte får betyda så mycket, utan det är vad du gör just nu och framöver som spelar roll. Det är svårt att läka det som är gammalt när man fortfarande är mitt i det. Leta vidare! Och lycka till.

  17. @Åsa: Jag välkomnar ditt inlägg, men fastnar lite på

    ”där kan vi inom psykiatrin bli mycket bättre på att hjälpa
    patienten att lägga pusselbitarna, att skapa en berättelse
    som överbryggar den “förlorade” tiden”

    Det är en bra ambition, men det är nog mycket som behövs innan man kan gå dit. Anna Odell pekar t ex på den stora brist på insikt som personalen har när de lägger henne i bälte. Verkar det troligt att personalen senare har patientens förtroende så att de kan medverka till ett tillfrisknande?

    För mig ser det snarare ut som om de hjälper till att driva patienten in i en psykos. Jag har tyvärr sett liknande brist på insikt i kontakten i andra sammanhang, t ex en psykiater som saknar patientens förtroende och som sätter sig tätt framför med ansiktet tämligen nära och tittar patienten i ögonen – och försöker ställa en diagnos. I det fall jag avser var det fråga om tvångsvård (som jag nog måste betrakta som tveksam) och patienten hade varit intagen i två månader. För alla inblandade borde det ha stått klart att patienten ogillade och inte hade förtroende för psykiatern.

    För mig är det ofattbart inkompetent av en överläkare i psykiatrin att göra så.

    Det är inte så att jag vill attackera läkaren, snarare är det så att detta och annat jag sett förvånar mig. Det förefaller mig som om man ännu är 2009 inom psykiatrin inte har börjat närma sig att förstå patienter som dissocierar. Kan det verkligen vara så illa? Det finns ju en hel del nyare terapiforskning kring detta.

    Innan man arbetat betydligt mer med personalens insikter om sig själva och patienterna tror jag inte man kan hjälpa till med att ändra patientens upplevelser. Jag tror man kanske måste gå på djupet, annars riskerar man kanske skada patienterna i tämligen tafatta försök att ställa tillrätta. Är Peter Fonagys forskning något som är användbart?

    PS: Kan du inte lägga till mail-prenumeration på kommentarer?

  18. Jag kommer att tänka på boken ”Ingen dans på rosor” av Hannah Green (pseudonym för Joanne Greenberg). I boken skildras ingående samspelet mellan svårt själsligt sjuka människor och personalen på ett amerikanskt mentalsjukhus. Handlingen i boken utspelar sig i slutet på 1940-talet där man istället för bältesläggning lade patienterna i s k inpackningar. På många sätt känns boken aktuell i ljuset av Anna Odells konstprojekt. Huvudpersonen i ”Ingen dans på rosor” är ingen mindre än författarinnan själv. Det är ett underbart djupt mänskligt dokument där man förstår att det inte handlar om att vara patient eller personal. Hur levande du lyckas vara handlar istället om hur väl du lyckas vara just människa.

    Heja Anna Odell! Jag hoppas att jag får se hela ditt konstverk någon gång! Nu har jag bara läst om det!

  19. DEt är mitt fel. Jag pluggade på läkarprogrammet, tog kontakt med Anna Odell så hon kunde upprepa min simulering av diagnos som jag övertygades till tidigare. Jag vill inte själv ha uppmärksamhet. Nej, skämt å sido, jag kan svära at jag inte kännner Anna Odell. Hon kunde simulerat diagnos åt drama, men hon var rätt så modig. Psykiari är dock inte leka med, särskilt då till och med professorer i psykiatri lyft fram att folk kan skadas av simulering i psykiatri av många ”MSbP” och fabricated or induced illness” fall i psykiatri med barn som anhöriga simulerar och inducerar diagnos åt.

    Jag övertygades själv till simulera diagnos helt lugn och skön mot personal och patienter. Anna Bäsen, en reporter, har också bevisat att psykiater ställer felaktigt diagnoser på till och med Bipolär sjukdom:

  20. Det är sällan någon kan simulera diagnos på andra medicinska specialiteter. Jag står upp för Anna Odell! Det var synd att hon överträdde lagen som man ska respektera, men det ska inte vara hysch-hysch med psykiater som ställer diagnoser på ”psykos” eller bipolär sjukdom felaktigt.

  26. Ja, allt mänskligt går att härma och föreställa sig, så jag håller med Åsa fullt i detta ämne. Titta in på teater och film!

    Och vi vårdpersonal måste kunna se det mänskliga i oss själva först, sen kan vi se det mänskliga i andra. Då blir vi också bättre vårdare.

Lämna en kommentar