Den etiopiska restaurangen där jag tänkte äta middag var fullsatt, men jag fick plats ändå, vid ett bord för fyra där det satt tre etioper som vänligen lät mig ta den fjärde stolen.
En av dem hette Getachew Bekele och visade sig vara doktorand vid KTH, där han forskar på solceller och hybridteknik. Låter som exakt vad familjerna på landet (se tidigare inägg om hyddor) skulle ha nytta av. (Tänk att slippa elda, dagligen. Att slippa röken inomhus, att slippa leta ved!)
Getachew undrade om jag hade hört att utlänningar som kommer till Etiopien gråter två gånger. Det hade jag inte. Då berättade han:
”Först gråter de när de ser fattigdomen. Sedan, när de förstår hur allting fungerar, så gråter de när de måste resa tillbaka till sina egna länder.”
Det var den kortaste och mest kärnfulla sammanfattning jag har hört, och den stämmer på pricken med mina erfarenheter… Så den vill jag inte hålla för mig själv.
Jag undrar vad Getachew menar med ”hur allting fungerar”. Menar han det, som vi var inne på i ett tidigare inlägg, att de är mer måna om att vårda relationer och sociala nätverk? Att man lägger mycket mer vikt vid samspelet mellan människor än vad vi gör i västvärlden?
Jag har tyvärr aldrig varit i Etiopien, men jag var i Libanon 1991, direkt efter kriget. De levde inte riktigt lika enkelt som i Etiopien, men jag upplevde just hur viktigt det var med det sociala nätverket och hur högt det värderades. Man visar varandra mer omtanke och respekt och vårdar sina relationer. Antagligen delvis för att orka genomleva ett krig, men jag tror också att det finns i kulturen där. Jag kan se det även hos släktingar som inte har levt i Libanon på många år.
Tillbaka till min första fundering;
Vad är det du sörjer när du lämnar Etiopien?
Varför sörjer vi när vi lämnar landet?
Egentligen tror jag att det är därför att våra hjärnor fortfarande är övertygade om att Östafrika är hemma. Vi kommer ju alla därifrån, en gång i tiden. Att komma dit är att komma hem, att resa därifrån är att lämna sitt nyfunna ursprung. Hjärnan protesterar, vi blir ledsna. Sedan kan vi dessutom sörja värmen, integriteten, det intensiva sociala klimatet, skönheten, eller vad vi nu har fastnat för, och det är nog olika från person till person!
(det finns även personer som inte gillar landet alls, men de är överraskande få…)
Har aldrig varit i Etiopien men man får en liten inblick i hur landet fungerar i Åsas senaste bok ”Ett liv att dö för ”. Välskriven och spännande. Åsas absolut bästa bok hittills.
Kul att någon mer än jag har denna teori – att vi älskar Östafrika för att det är vårt urhem. Har jag känt sedan första gången i Etiopien 1987. Att vyerna, det pastorala landskapet med boskap alternativt vilda betesdjur och spridda träd med platta kronor, är hemma.