T-shirt för psykiater/författare

yshirt.jpgimg_0512.jpgJag har hittat det ultimata t-shirttrycket för en psykiater/författare som sysslar med identitet. FICTIONAL CHARACTER – en påhittad person, en sådan som befolkar böcker. Eller, om vi så vill, så kan vi anse att vår personlighet skapas/uppfattas/tillskrivs oss av den vi för tillfället interagerar med.

I så fall blir vi alla fictional characters, kreativt uppfunna på nytt i varje ny kontext, och bortom vår egen kontroll (eller i alla fall bara styrbar genom att vi väljer vika vi umgås med…) Frågan är bara i vilket sammanhang jag ska ha den…

4 svar på ”T-shirt för psykiater/författare”

  1. Ja, jag har sett både “Zelig”, och “The Truman Show”. Gillade båda. Bostrom som Pekka (tack) citerar tänker i datortermer. Själv är jag mer inne på vår kontextualitet, för att använda psykoterapispråk för vår förmåga/tendens att anpassa oss/vår personlighet till olika situationer (re Bostrom har jag så svårt att tro att datorer skulle kunna hitta på så bisarra saker som autoimmuna sjukdomar, malariaparasitens livscykel, regionala skillnader i leverenzymer och våra felvända ljuskänsliga celler i ögat att jag är övertygad om att jag inte lever i en simulerad värld).
    Jag funderar mer över kontextualitetens gränser. Många kan exempelvis vara ärliga, alltid, i en viss kontext (hemma, på jobbet, när de talar med mormor) men ofta oärliga i en annan kontext. Snälla i en kontext, elaka i en annan. Det plus att vi lever upp eller ner till andras förväntningar gör oss märkligt plastiska (en del mer än andra).
    Jag har till exempel talat med personer som säger sig vara heterosexuella när de talat ett språk, och homosexuellla i en annan språklig miljö. Hur kan det begripas? (Om det nu var sant, förstås). Och om sexuell läggning en en personlighetsdimension vilket ju i o för sig kan diskuteras…
    Samtidigt upplever vi ju mestadels att vi har en någotsånär stabil identitet (om vi förlorar den upplevelsen blir vi rädda, och får så småningom en psykiatrisk diagnos). Frågan är väl om vi ska tro på vår egen upplevelse, eller om det är där fiktionen kommer in…

Lämna en kommentar