Nu har det hänt!
Joanna Hellgren följer upp sin prisbelönta Frances del ett med (inte oväntat) Frances del två, den näst sista i en planerad trilogi.
Jag kan recensera dem som en spännande kriminalroman:
August, Frances far, har drunkat. Hans promillehalt gör att såväl polisen som alla andra betraktar dödsfallet som en olycka. Sjuåriga Frances tror dock att han blev mördad. Vad har egentligen hänt? I del ett presenteras gåtan, i del två presenteras Frances föräldrar – August som råkar göra den underåriga barnflickan Ester gravid, Ester som inte alls vill ha något barn.
I del tre kommer upplösningen – jag undrar så vad som hände med den ömsinte unge mannen som ensam tog hand om sin lilla dotter i sju långa år.
Jag kan recensera dem utifrån ett sociologiskt perspektiv. Ester kommer från en stor och fattig familj, när hon blir gravid har hon varken pengar eller kontakter så att hon kan göra abort, i motsats till dottern i familjen hon arbetar hos. Ester får sparken när doktorn hon vänder sig till ringer och berättar för arbetsgivaren att hon väntar barn, samma doktor som ”hjälpte” dottern i fråga. Ester har inget säkerhetsnät, inga marginaler. Hon har inte råd att börja tycka om sitt barn, vilket hon undviker genom att inte titta på det.
Jag kan recensera dem som den kärleksroman de är – Louise som bara inte kan låta bli att dra ut hårnålarna ur Adas hår, som försöker sätta upp det igen, som har händerna fulla av långa ljusa hårslingar, en första beröring som övergår i en kyss…
Jag kan recensera boken som en idéroman. Hur bygger vi upp våra egna livsnarrativ, och hur viktigt är det att de ”stämmer” med den verklighet andra uppfattar?
Louise har skrivit en bok om en kvinna som överger sitt barn, Frances läser den och tänker på sin egen mor som övergav henne på BB. Frances är övertygad om att hennes mamma har rest till Hollywood för att bli filmstjärna, och hon en vacker dag kommer tillbaka och hämtar henne. Hon är övertygad om att hennes mamma älskade henne, trots allt.
Men jag ska låta bli. Jag kan inte beskriva de spännande och ömsinta blyertsteckningarna på ett sätt som gör dem rättvisa. Inget av de ovanstående förslagen får med den ibland absurda humorn, ondskan som kan lura bakom änglaansikten, komplexiteten i det tillsynes enkla.
Nu väntar jag ivrigt på del tre. Vart tog Ester vägen när hon hade rymt, ensam och nyförlöst? Hur dog August? Kommer Frances att få träffa sin mor, och vad kommer i så fall att hända då? Kommer vi att få se mer av Louises vackra vinthundar?
Som ni förstår tycker jag att Joanna Hellgren ger oss allt vi kan begära av en riktigt, riktigt läsvärd bok, och mer därtill!
Blyertsteckningarna drog till sig min uppmärksamhet direkt när öppnade
mitt mail tidigt på morgonen, o jag förstod det var något nytt- de är
lika ömsinta som det Du skriver om boken.
Det är ett anknytningsperspektiv- en spädbarnsobservation- ett varsamt
nedtecknande om närhet, självständighet o omsorg om och i relation, o
hur miljön runt om ger förutsättningar för trygghet att växa i de första
relationerna.
Därefter kommer Din anteckning om kärleken o kraften i den, och hur
Frances arbetar med att skapa sitt livsnarrativ. Tror att vi bygger våra
egna livsnarrativ som Frances o om vi gör det med hjälp av kärlekens kraft o ibland med hjälp av litteraturen så djupnar ömsesidigheten.
Älskar detta Du ger mig om Johanna Hellgrens bok, Åsa.
bygger vi också våra relationer o
Där ser man vad litteratur kan betyda- djupet i kärleksskildringarna
väcker Francis anknytningssystem o får alltså att hennes bearbeta o
bygga upp sina livsnarrativ o kanske kommer hon att möta hon sin mor med försoning o kärlek, o en ömsesidighet mellan dem utvecklas som stärker bägges identitet o psykiska kraft.
Blyhetsteckningarna o dina ord väckte mig till ömsinhet o glädje i morse
och ännu nu mitt på dan är jag glad.
Jag skall läsa denna kriminalroman av Johanna Hellgren
o Juul;s Mordet på Halland nästa helg. Det senare var visst en ny slags
roman. Spännande.
¨Bearbetning av varandras livs- och sanningsnarrativ¨ skrev Johannes Björk i sin recension Frances 2 i G-P.
Har äntligen fått Francis 3 och har läst den en gång. Det är sorgligt att denna historia om Francis, hennes pappa och alla de andra nu är slut.
För mig bär känslan fortfarande. Det handlar om kärlek och ett djupare perspektivtagande som bygger för ansvar, skuld och omtanke om varandra. Francis mognar till en kvinna som blir förståelig, levande och äkta och vi vet att hon handlar i omtanke om andra och vi förstår henne och de andra genom djupet i berättandet och de varsamma blyertsteckningarna.
Tänker fortfarande på Frances och de andra i Frances 3.
Den psykiska smärtan, övervinnandet och växten av förmågan
till att dela varandras livs och sanningsnarrativ. Förmågan att älska.
Vattnet, simmandet och den stora helsidesbilden med fågeln.
Avslutningsbilden. De anknytningssystem som fortfarande kan
aktiveras. De miljöer som Frances skapar och som andra ger henne tillgång till.
De stordåd som hon kommer att göra… Bygger vidare på denna berättelse med dess varsamma, ömsinta blyertsteckningar…
Diggar he5ret i ne4san, mycket vitgikt att justera Jag e5kte just hiss med din man, det sjuka e4r att jag ke4nde igen honom bara ff6r att han hade samma cyklingsoutfit som pe5 en av dina bilder.