Smärtbäraren är inte en deckare. Det är en roman om hjälparens dilemma, om systerskap, om hur vi minns vilka vi är, från dag till dag, från vecka till vecka. PC Jersild beskriver den som en korsning mellan thriller och vetenskapsroman, antagligen har han rätt. Läs hela recensionen under kategorin recensioner i menyn till vänster.
Förlag: Forum, utgiven våren 2002
Smärtbäraren
Åsa, jag har nyss lyssnat på smärtbäraren. Jag önskar att du hade läst in den själv, men jag stannade upp MP3-spelaren ibland och föreställde mig hur du skulle fraserat meningarna. Jag har hört din röst på sommarprogrammet för några veckor sedan och tyckte om den. Du talade om associationer, hur de behållare eller pekpinnar vi kallar för ”ord” för med sig så mycket mer. Det gäller även en röst.
Din röst berättar för mig om blomor som skjuter upp mellan stenar. Om du någonsin varit på Fårö och sett de gula lavarna på kalkstenarna som ligger hårt packade i drivor, och mellan dessa stenar sett en liten rosavit plomma som snabbt vippar i den nästan ständiga vinden så vet du vad jag menar.
Jag har precis som Ada i boken själv kommit att bära min flickväns smärta. Det har varit lättare än att bära min egen. Eller rättare sagt, jag bär nog inte min flickväns smärta, jag bär min egen, men i form av hennes. – Jag kan inte omfamna den annars!
Din bok är full av metaforer, men inte på det sätt som poesi brukar vara. Du talar om stora komplexa ting, lite obegripliga i sitt sammanhang, men begripliga för mig, dock bara i det sammanhang som jag helt nyligen lärt mig se livet.
I det karga, i förnekelsen och hatet spirar ändå kärleken. Du får din och andras att överleva!
Tack och varma hälsningar
/T