Igår var jag på Sundbybergs Folkhögskola på en skrivarkväll som firade att Skrivarkalendern har kommit ut. (Den är ett riktigt hett julklappstips för alla som är intresserade av böcker och skrivande, se länk till vänster).
Ann Ljungberg som leder skrivarkurser i Venedig (www.ordenrunt.se) och Anna-Carin Collin som arbetat med kalendern organiserade. Kalendern innehåller bland annat intervjuer med författare (bland andra jag) som talar om att skriva, ur olika perspektiv. Väldigt kul – jag sträckläste!
För övrigt är det nyttigt för oss mer etablerade föfattare att påminnas om hur privilegierat det är att ha ett förlag, att ha hittat ett sätt att skriva som gör att någon vill arbeta vidare med våra texter, och ge ut dem. Också väldigt inspirerande att träffa dem som arbetar hårt med sitt skrivande för att ta det steget. Det var en givande kväll!
Sedan undrar jag om det är så att en blivande författare först måste ta sig igenom sin vilsenhet i tillvaron för att hans eller hennes bok ska få en riktning och en inre styrka?
Och till sist fick jag tankar om hur utsatta ”vackra” kvinnor är, hur lätt de blir till rekvisita i någon annans vision av det goda livet.
Blev nyfiken på en av dina sista funderingar; om en författare måste ta sig igenom sin vilsenhet för att få en riktning och styrka i boken – hur tänker du då? Blir det alltför trevande om man inte är klar över sin tillvaro? Kan man inte basera en bok på just sökandet/vilsenhet?? Skulle gärna höra mer om hur du ser på saken!
Jag undrar om en bok som stannar vid att beskriva en lång rad av situationer som handlar om vilsenhet inte skulle upplevas som statisk och i längden ointressant… Kommer omdelbart att tänka på Jean Rhuys, en av mina favoritförfattare, vars kvinnliga huvudpersoner mestadels är sanslöst vilsna, deras planlösa sökande leder bara till besvikelse. I hennes böcker finns dock en klar riktning: utför. Tror faktiskt att riktningen behövs för att ge läsaren upplevelsen av att komma någon vart, oftast ut i ljuset när förvirringen lättar, eller tvärsom. Sedan kan man ju diskutera vad det betyder att bli klar över sin tillvaro – att förstå vem man älskar? vad man ska ägna sig åt? Om man tror på gud? osv…
Vore kul att höra vad andra tror om detta!
Jag hade aldrig vågat mig på att skriva om en man – har läst allför många helt osannolika beskrivningar som män skrivit om kvinnor… Tycker att det är oerhört svårt att förstå den värld som många män lever i! (Och då har jag ändå tre söner, så jag har kunnat detaljstudera den häpnadsväckande processen som startar med ett spädbarn och slutar med en soldat i pickelhuva…)
Men visst är det en utmaning. Många kvinnor har ju givit ut böcker under manligt pseudonym, och vice versa utan att ha blivit avslöjade, så visst går det!