Nordisk mor…

I morse när jag gick ut med hundarna hörde jag ett förtvivlat skrik. Hundarna lystrade, det var först oklart om det kanske var en annan hund som lät, eller möjligen ett barn. Vi gick upp till vår lilla gräsplätt, hundarna kissade, skrikandet fortsatte.

Jag kom att tänka på den lilla kinesiska flickan som blev påkörd härom veckan, och som blev liggande medan 18 människor gick förbi, så vi började gå mot skrikandet som av och till dränktes av trafikljuden, men som sedan tog fart igen.
Ljudet visade sig komma från en liten flicka i sexårsåldern som stod på trottoaren på andra sidan av Sveavägen. Med sig hade hon mamma, en syster i kanske treårsåldern, och ytterligare ett mycket litet småsyskon i barnvagn.
Sexåringen vrålade, hoppade jämnfota, vägrade att flytta sig ur fläcken.
Med hundarna i släptåg knallade jag över gatan och frågade mamman om jag kunde hjälpa henne med någonting.
Sexåringen fortsatte att skrika som besatt, mamman förklarade urskuldande att dottern var upprörd över att hon inte fått med sig det hon ville på morgonen.
”Vi måste faktiskt gå nu”, sa mamman med resonlig röst, och försökte dra litet i dotterns jacka. Dottern slog undan hennes hand, tårarna sprutade, hela hennes lilla ansikte var igensvullet. Jag försökte avleda henne litet men utan nämnvärt resultat.
Jag tänkte på hur det hade sett ut i det Etiopien som jag växte upp i, jag vet inte om det fortfarande är likadant. Där hade människorna runtomkring omedelbart hjälp till. Någon hade tröstat mamman, någon annan hade tagit sig an sexåringen, ytterligare någon hade kanske tagit hand om de två småsyskonen.
Det som aldrig hade hänt hade varit att en stackars ensam mamma hade lämnats helt ensam i en situation som just då var övermäktig, trots att trottoaren vimlade av människor.

Morgonens svenska mamma hade inte heller någon beredskap att ta emot hjälp, och jag hade lika dålig beredskap att göra något konstruktivt. Hon ville mest förklara sig, kanske så att jag inte skulle tro att hon hade slagit barnet, men hon tog på sig hela ansvaret. När jag inte lyckades få kontakt med den skrikande flickan gav jag upp och önskade bara mamman lycka till. Det kändes minst sagt otillräckligt, och något svar på min fråga, om jag kunde hjälpa till på något sätt, hade ingen av oss.

Det hela blev en upplevelse av extrem kulturell fattigdom. Jag vågar knappast tänka på hur stressnivårna hos mamman, den skrikande dottern och lillasystern kan ha sett ut. Jag minns en studie där forskarna följde kortisol i saliv (stressmarkör) på barn i ungefär sexårsåldern över lång tid, de fann att det kunde ta dygn innan nivåerna normaliserade sig efter bråk mellan barnen och en vuxen i familjen.

Så ur ett psykiatriskt perspektiv han man se en situation som den jag var med om i morse som en blödning – ngt som ska bromsas så snart som möjligt. På sikt måste flickan förstås lära sig att själv lugna och trösta sig, men innan hon kan göra det själv behöver hon hjälp. Och här kan en ensam förälder behöva hjälp, en hjälp som är svår för oss att ge och ta av kulturella skäl.

Här har vi ngt att lära!