“Kamratfostran”, något för polisen?

I dagarna har det hänt något nästan otänkbart: elever på min gamla skola har blivit polisanmälda, anklagade för misshandel av en yngre elev. Detta måste betyda att den yngre har klagat, talat om för någon vad han varit med om.
Så gör man inte.
Man tiger, accepterar, försöker se oberörd ut.
Man gråter inte, man skvallrar inte, man visar bara respekt och undergivenhet gentemot dem man blivit attackerad av.
Man har ju ingen annanstans än skolan att ta vägen, det finns ingen fristad. Man är där 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.

Man lär sig att reglerna i samhället – exempelvis att man inte får kränka andra, att man inte får slå eller göra dem illa på annat sätt, inte gäller oss. Man lär sig att inte tro att någon bryr sig, man lär sig att tro att det är så här det ska vara.
Jag tycker – utan att veta mer än det som stått i tidningarna – att det var oerhört starkt gjort att anmäla. Starkt gjort att bryta mot de oskrivna reglerna som hindrat generationers internatelever från att söka hjälp.
Jag blev aldrig själv utsatt för något fysiskt våld, men det gick ofta rykten om att någon hade råkat extra illa ut. Frågade man blev svaret undvikande – det gällde att visa att man tålde litet “kamratfostran” även om den var i form av att äldre killar tvingade ner en yngres huvud i toaletten och spolade. Just sådant var så hemskt att det inte gick att fråga om. Antagligen hoppades den utsatte att ingen visste, för det var fel personer som skämdes efteråt.

Alla vi som hörde men inget kunde göra (trodde vi) påverkades också, det vore ju underligt annars. Om något ändå sipprade fram till de vuxnas öron så blånekade alla, inklusive den som utsatts. Det verkade vara som ett manlighetsprov, då kunde han vinna litet status i de äldres ögon. Nu verkar det ha skett en förändring, till min tora förvåning och lättnad.
Det har varit så svårt för lärare och husföräldrar att komma åt pennalismen, dels på grund av de utsattas tystnad, dels eftersom jag gissar att lärarna inte vill tro att deras trevliga elever skulle kunna utsätta de yngre för något sådant.
Ska bli intressant att se vart detta leder.
Kommer den som berättat att uteslutas ur all social gemenskap i skolan eftersom han brutit mot elevernas egna oskrivna regler? Kommer han få betala dyrt för detta senare i livet när vänner och släktingar till de anmälda får tillfälle att hämnas?
Sådant tänker man på, i skolan, när man håller alldeles alldeles tyst.

7 svar på ”“Kamratfostran”, något för polisen?”

  1. Det är första gången jag hittade till din sida och nu har jag suttit här i över en timme. Jag har bara läst din bok “Mindfulness i hjärnan” som jag fick låna av min DBT-terapeut. Jag läste den två gånger på rad och blev alldeles överväldigad, för att inte säga lycklig, över hur pass mycket man faktiskt kan påverka sin hjärna och dess tankar. Nu ska jag se till att få tag på dina övriga böcker, och kika in här lite då och då. Jag undrar även efter fotot på dig med hunden som finns under Bilder/Pictures. Det står att den får användas fritt bara man anger fotografen. Jag hittar ingenstans vem fotografen är, eller är det samma fotograf som tagit bilderna som får användas utomlands? Jag skulle vilja ha bilden till ett inlägg i min blogg.

  2. Jag kom på att tänka boken Lord of the Flies av William Gerald Golding.
    Allmänt brukar man ju hänvisa till att barn är grymma – men tror du det? Jag faktiskt betvivlar det. Jag menar, att jag tror inte att barn är till naturen grymma. Men att grymma barn finns det ju – och att det finns flera orsaker till att de är grymma.

    Vad tror du?

  3. Hejsan Åsa,
    Jag vet inte om du kommer ihåg mig, Jag jobbade som barnflicka när din yngsta son föddes.
    Jag har tänkt mycket på er men framför allt på pojkarna.
    Hur mår dom och vad gör dom nu?

    MVh
    Anette andersson

  4. Förmodar att detta är sas överklassens barn som går på internatskolor.
    Det tar nu generationer framöver att bygga ett rättsväsende och vi är på god väg att nå fördjupad kvalite och säkerhet i detta arbete.
    Vi hotas samtidigt av vår omvärd på samma vis som alltid. Korruptionen tilltar i vårt närområde, och det drabbar också oss.

    Har ett vanligt, enkelt och härligt litet liv att bygga för och jobbar på att få allt att äntligen hända…
    Blir rädd för dessa människor. Stackars Dig, Åsa. Vad har Du inte upplevt …

  5. Jag e4r troende atseit och ff6rnekar alla andra gudar e4n Min Egen He4st!Men att ve5ga sitta upp pe5 den, det ve5gar jag inte riktigt e4n.Den utmanar mig och ser be5de frustande, be5ngstyrig, klurig, utmanande och ff6rve4ntansfull ut!!!!!

Lämna en kommentar