Nu har det hänt! Del tre av Joanna Hellgrens trilogi om Frances har kommit på svenska. Som ni kanske minns skrev jag om de två tidigare att de kunde läsas på många olika sätt, och jag hade trott att del tre skulle vara en logisk fortsättning – för den som såg mysteriet kring ett dödsfall som centralt skulle Gåtan få sin lösning, för den som läste böckerna som kärleksromaner skulle kärleken kanske segra till slut, kanske inte.
Men nej.
Till min överraskning (hur många författare kan överraska dramatiskt med del 3 i en trilogi?) och glädje lyfter boken sig över plottret av vem som är ihop med vem och varför saker sker och blir istället en kommentar till de eviga existentiella frågorna.
Jag tror inte (fast det vet jag inte) att Joanna Hellberg är buddist, men det buddistiska temat att livet i sig, per automatik, leder till lidande går som en röd tråd genom berättelsen. Ingenting är enkelt, alla val, alla beslut får smärtsamma konsekvenser.
Ur det buddistiska perspektivet gäller det att genomskåda den ständiga cykeln av liv – smärta – återfödelse för att nå vishet och att så småningom befrias från lidandet. I Frances 3 konkretiseras detta av barnen som får stå för återfödelsen. Att skaffa barn är ju ett sätt att hålla lidandets hjul i rörelse, men att välja bort barnet är inte något enkelt alternativ. Barnen i de här böckerna är inte några idealiserade, glada, söta välartade småttingar som kan bygga upp föräldrarnas självkänsla. Barnen i Francesböckerna lever i samma konfliktfyllda verklighet som de vuxna. De slåss och gråter och är rädda för föräldrarna och äter snorkråkor. De är inte undantagna från tesen om att lidandet är inbyggt i livet.
Jag skulle kunna skriva en bok om Francesböckerna, det ska jag inte göra, inte heller en kommentar som aldrig tar slut, jag jag nöjer mig med detta.
Till slut: det pågår en diskussion inom psykoterapivärlden om orden som hinder för förståelse. I en tecknad bok kommer vi ifrån behovet av att färga och beskriva allt med ord, istället talar teckningarna till oss på ett sätt som är märkligt befriande.
Läs och njut!
Joanna signerar i morgon på Staffars Serier, Bellmansgatan 26 kl 13.
Läser och njuter, och vad kan jag säga annat än att jag verkligen
älskar Joanna Hellgren !
Den ska jag genast köpa! Jag började läsa Frances efter tips här på din blogg. Tycker om dem.
”En bild kan säga mer än tusen ord” sägs det. För mig är poesi ordens bilder, och en riktigt bra dikt kan väcka/formulera mer inom mig än den bästa av bilder. Detta sagt apropå det du skriver ”det pågår en diskussion inom psykoterapivärlden om orden som hinder för förståelse” – men gissar att det mer syftar på samtal/diskussion (kanske tom ältande…)
Francis är kategoriserad under empati. Det är ngt bra.
Upplever att i Francis och hos Johanna Hellgren finns något aktivt-
en medkänsla- Compassiontate mind.
Verkligen älskar Johanna Hellgrens konst ! Det är levande kultur !