I mitten av juli, i Pakistan, kidnappades och dödades fem kvinnor. Det var tre unga som själva ville få bestämma vem de skulle gifta sig med, och två äldre som ville hjälpa dem. Kvinnorna kördes ut till en avlägsen plats där de först skadesköts och sedan begravdes levande av manliga släktingar.
Mannen i bild heter Israr Zehri. Han är senator i det Pakistanska parliamentet, och han försvarar släktingarnas agerande. Såhär citeras han:
“These are centuries-old traditions, and I will continue to defend them.” “Only those who indulge in immoral acts should be afraid.”
Hans syn på saken är att den här sortens traditioner bromsar/hindrar ”obscenitet”, och menar att politikerna inte ska motarbeta den traditionella plikten att begå hedersmord.
Det här kan låta som ett uttjatat änmne. Jag tycker ändå att det är intressant att fundera över hur vi som inte håller med om att hedersmord är acceptabelt ska förhålla oss till att så många har en helt annan syn på saken.
Jag gissar att Israr Zehri är en varm och omtänksam far, att han har döttrar som han älskar, men som han kanske ändå skulle offra ifall han ansåg att det behövdes. Han skulle kanske föredra en död dotter framför en vanärad dotter, skulle kanske anse att det även var bättre för henne… En liknande föreställning har ju funnits även i Sverige. ”Ett öde värre än döden” hette det, vilket var en omskrivning för att ha förlorat sin oskuld – detta gällde dock bara kvinnor – innan det var sanktionerat.
Kanske är det så att en vanärad dotter gör att ingen annan dotter kan bli gift. Vanäran smittar av sig, och föräldrarna offrar då ett barn för de andra barnens bästa. Om det är så borde hedersmord av den här sorten bli mindre och mindre sannolika ju färre barn en familj har. Undrar om någon har tittat på det. Jag skulle gissa att en familj som bara har ett barn, en dotter, skulle vara mindre benägen att mörda henne än en familj där det kanske finns 8-10 ytterligare döttrar som drabbas av systerns brott mot konventionerna. Gissningsvis måste bröder och kusiner tycka att det är fasansfullt att döda systrar, mödrar, nära släktingar man har känt i hela sitt liv. Jag tycker att det är märkligt att det verkar vara så lätt att få dem att ta det dramatiska och oåterkalleliga steget. Eller rättare sagt – lätt är det säkert inte, men det begås så många hedersmord globalt att det inte bara kan vara flickor med gravt dysfunktionellea släktingar som är i farozonen.
Hursomhelst har Pakistan en befolkning på c:a 165 miljoner människor så det går inte att generalisera om befolkningens åsikter. Men när en folkvald senator som Israr Zehri offentligt stöder hedersmord så måste i alla fall han ha bedömt att han inte skulle förlora alltför många väljare med sitt uttalande. Vi får se hur det går för honom i nästa val…
Jeg blir så utrolig lei meg når jeg leser dette! Det er så trist at det går så seint med å endre tradisjoner og at kvinner fortsatt må lide!
Hej
För mig handlar det endast om mänskiga rättigehter och en demokrati som stödjer detta. Men det betydeter att kvinnor och män har samma rätigheter och skyldigheter Men tyvärr tar ju männen och patriarkatet makten och kan i den egenheten, dömma kvinnor som de vill ! När ska männen fatta att de också är pappor till sina döttrar, alsra man inte dem? eller bara sin Kulturen, tradionen, religionen……. vad ger dig dig rättighet att som även politiker försvarar detta system att man ska möda din fru, dina döttrar för att din dotter kanske blir gravid???? kristina from sweden
Handlar inte detta om vilken ’minsta møjliga enhet’ man har? Vi ser den enskilda mænniskan som vår minsta enhet medan man kanske i många andra kulturer ser familjen som sin minsta enhet. Læste någonstans (var det på den hær bloggen?) att man øppnat gamla arkiv i Vatikanen och fått tillgång till protokollen från gamla rættsprocesser från inkvisationen. Den mest førvånande upptæckten man gjorde var tydligen den stora kulturella skillnaden avseende identitet. Enligt artikeln jag læste, eller bloggen, existerade man kring 11-1300-talet inte som egen individ, och, vad jag førstår, man refererade inte heller till ’sig sjælv’ utan till sin familj som sin ’egen person’. Detta tror jag gællde både før mæn och kvinnor. Fascinerande och før mig næstan omøjligt att førstå. Hur skulle det vara att leva så? Hur ser ens tankar ut då, om man inte ær sin egen person?
Om det ær så familjerna i Pakistan fungerar kanske det går att førstå hedersmorden. Sjælvklart skulle jag amputera ett ben med svåra sår och infektion om det skulle rædda livet på mig sjælv. På samma sætt, om jag som dotter inte kan leva det liv som ær bæst før min familj, borde jag inte kænna ansvaret då att begå sjælvmord? Varfør væljer døttrarna att ’førstøra’ livet før sin familj istællet? Likavæl om jag vore den homosexuelle sonen, førstås.
Ær det så att Pakistan befinner sig i randen mellan gammalt och nytt? Och i detta finns førstås den manliga makten – kvinnorna har kanske mest att vinna på att se sig sjælva som individer medan mænnen har mest att førlora på det. Dærfør væljer kanske kvinnorna inte den ”ærbara vægen” att ta livet av sig, utan vill leva egna liv. Lite som om mitt ben skulle haka av sig sjælv vid høften och gå ut och ta en drink med sina polare, medan jag sitter ensam, och vældigt hæpen och førbannad, kvar i rullstolen…
Rætta mig om jag tænker fel!
Jo, jag minns hur chockad jag blev när jag upptäckte att barn i Sverige ofta hade egna bakkonton – var de inte en del av familjen?
Många av de barn/ungdomar som jag växte upp med kom från mindre individualistiska kulturer, kanske är det därför jag tycker att den här frågan är så komplex.
Jag tänker exempelvis på den Somaliskla familjen som var aktuell för några år sedan – de hade övergivit sin äldsta son i Somalia därför att han hade börjat umgås med svenska kamrater. Den äldsta sonen är ett extra viktigt barn i många kulturer – jag kan föreställa mig familjens sorg och vånda innan de valde ett så drastiskt steg. Samtidigt sände det en tydlig signal till de många småsyskonen: gör aldrig som din bror!