Här kommer en spännande rapport: Jag har hållit en föreläsning om empati på Allt för Hälsan, i Älvsjö. Jag försökte påverka detagarna i rikting mot högre egenrapporterad medkänsla med en ung person som skadat sig själv, vilket är en situation där mångas medkänsla tryter.
Deltagarna (om de ville, och fick tag i en en enkät) fick skatta sig före och efter föreläsningen. Frågan var dels hur mycket medkänsla de kände inför en ung person som skadat sig själv, dels hur berörda de blev av Antonys (se tidigare inlägg) ”Paddys gone” som handlar om saknad och om handleder som gör ont.
62 personer lämnade in en ifylld svarsblankett (gissar att det kan ha varit c:a 50% av de närvarande). Av de 62 var 50 kvinnor, 8 män, en både och, och tre som valde att hoppa den frågan.
Av personerna som inte rapporterat ngt kön var två mellan 25-34, en mellan 55-64. Den som rapporterade två kön rapporterade även två åldrar: 45-54, samt 65-75.
Bland männen hade vi en som var 15-25, en 25-34, en 35-44, två 55-64 samt tre 65-75.
Bland kvinnorna var två 15-24, tre 25-34, sju 35-44, tretton 45-54, arton 55-64 och sju 65-75.
Resultat:
Ingen skattade lägre i slutet av föreläsningen än i början, så jag verkar inte ha skadat någons tillgång till deras empati…
Jag har könsuppdelat svaren:
Bland männen: En hade redan skattat max på del ett (före), och skattade likadant på del 2 (efter).
Av de övriga 7 skattade 6 att deras grad av medkänsla inför en ung person som hade självskadat hade ökat. Samtliga uppger också att de blev mer berörda av musiken vid sista lyssningen.
Av de tre som inte angav sitt kön ökade medkänslan med den självskadande från i medel 2 till 4,5, detsamma gäller för musiken.
Personen med båda könen hade redan skattat maximalt på medkänslan, men plussade på musiken från 4 till 5.
Bland kvinnorna: 40 uppgav att de blev mer berörda av musiken efter föreläsningen, 6 hade redan kryssat för max. vid första lyssningen, och tre upplevde ingen skillnad. En svarade inte.
När det gäller självskada hade 12 redan skattat max i början av föreläsningen. Av dem som inte gjort det var det 33 som angav att de skulle känna större medkänsla efter föreläsningen, medan 5 var oförändrade.
KUL!
Med detta skulle jag vilja påstå att en kort föreläsning kan påverka attityder! Jag använde tre välkända strategier: göra budskapet tydligt, knyta an till egna upplevelser, samt skapa ingruppskänsla! Nu hoppas jag förstås att delagarna går ut och tillämpar det vi talade om för att, när de så vill, styra sin empati!!
Tusen tack till alla deltagare!!!
Från Åsa
PS Ska evt räkna litet statistik på detta – återkommer!
PPS Ni får väldigt gärna lämna kommentarer!
Ja du, det där med empati är intressant. TYVÄRR hamnar många utan förmåga att känna detta inom vården. Ang självskadare så tycks många inte riktigt förstå VARFÖR personer skadar sig och med tanke på den stigmatisering som finns kring självdestruktivitet så är det kanske inte så konstigt. Många av mina arbetskamrater bagatelliserar självskadare och tar dem inte på allvar men jag ger inte upp att försöka förändra deras inställning! Man måste lära sig se till HELA personen och inte bara till beteendet!
Jag var inte med och lyssnade på din föreläsning men det hade varit intressant att höra vad det var du gjorde som påverkade!
Kram
Jag tror att det ofta är så att folk ser självskada som något man gör enbart för att bli uppmärksammad, inte något man gör för att det värker så inom en att man måste skada sig för att få frid.
Självskada är det enda sättet man kan som lindrar ångesten. Därför gör man det. Inte för att bli tröstad av andra eller visa upp för andra att man mår dåligt.
Risken är att folk ser det som något obegripligt och därmed manipulativt. Den personen som skadar sig har för länge sedan givit upp hoppet att få stöd från andra. Man upplever sig som helt ensam och allt är hopplöst. Det är fruktansvärt.
Mer föreläsningar om empati och validering!
//Emma