Jöns Jakob Berzelius föddes 1779 och dog 1848. Han blev tidigt föräldralös, och uppfostrades av en släkting som var präst. Jöns Jakob kom att bli en av sin tids stora vetenskapsmän – han införde exempelvis det periodiska systemet som vi fortfarande använder i kemin. Han läste medicin i Uppsala, och berättar att han under sin studietid såg fyra patienter – resten av studierna var teoretiska.
Han skriver ödmjukt och rörande om fasan i att pröva sig fram på vinst och förlust, när misstagen drabbar patienten och inte doktorn. Han ville att Stockholm, där det redan fanns en välfungerande utbildning för fältskärer (ungefär fältkirurger), skulle få utexaminera även läkare. Den medicinska fakulteten i Uppsala gjorde motstånd, men fick till slut ge sig. I Jöns Jakobs anda utbildar vi nu läkare vid Karolinska Institutet – i morgon kommer terminens nya studenter, och jag är kursledare för första kursen.
Så nu sitter vi med de sista förberedelserna – sista-minuten ändringar, tillägg, planering och omplanering. Och ute i omgivningen sitter 137 unga människor som fortfarande inte har påbörjat förvandlingen från lekman till expert, men som från och med i morgon kommer att trampa en av de mest historiska stigarna mot en yrkeskompetens – den som leder till den viktiga samhällsfunktionen helare/läkare.
Jag undrar om du har något förslag på hur man ska göra om man tror att någon utsätter en för sexuella trakasserier? vad gör man? vad säger man? Till vem? Jag har under några kurser på läkarlinjen hamnat i situationer där jag inte vet om man kan räkna dom som trakasserier men jag har tyckt att det vart läskigt eller obehagligt. Tex så har ammanuensen stått så nära mig när han visade hur man skulle sy att han stötte mot min rumpa hela tiden och han fortsatte fastän att jag sa till han. Ibland har jag fått komentarer om mitt utseende, bröst mm. Är jag överkänslig eller ska man säga ifrån? En del säger att man får räkna lite med sånt, särskilt om man är ung tjej på kirurgiplacering. Vill inte ställa till någon scen eller bli utstött bland handledare eller av kursare men vill inte heller låta folk röra eller yttra sig så om Min kropp. vad gör man?
Kom igen!!!
Ni MÅSTE hitta strategier för att skydda er mot trakasserier. Utmärkt att ni börjat tala med varandra. Jag tycker att ni nu ska fundera på att kontakta kursledningen eller någon lärare som ni har förtroende för. Ett skäl till det är så lätt att trakassera studenter är att de skäms/är rädda för att berätta det för någon, och så fortsätter trakasserierna, år efter år… trots att de är olagliga, trots att vi gör allt vi kan för att minska risken för er.
Så tänk på att om ni kan sätta stopp nu så kommer ni även att kunna sätta stopp senare – det är inte ni som har gjort något fel, det är den som trakasserat er.
Om ni vill ha mer personlig hjälp med det här så skicka mig ett mail!
Nu har jag en dum fråga, men vad är ni rädda för? Jag skulle vara mer rädd för att gå dit än för att säga till någon studentombudsman (och allra mest rädd för att typ råka slå ned personen som tafsar innan jag hinner tänka efter). Det låter helt fruktansvärt tycker jag!!!
Till Ida:
Vad vi är rädda för? Vi har en kursare som blivit tafsad på mm som blev hotad att gå om kursen när hon bad personen sluta upp att trakassera henne. Hon fick ett helvete med kursledningen eftersom det var amanuensen som tafsat på henne. Nu är hon livrädd för att inte få något jobb senare.
Själv är jag också rädd för att få dåligt rykte eller rykte som ”jobbig”” eller liknande. Jag har vid ett tillfälle blivit utsatt för mycket mer än tafsande av en lärare under klinisk placering. Känner mig jätteäcklig efter att detta hänt och mår dåligt. Visste inte ens om jag skulle skriva detta inlägg under denna rubrik eller under ”självmordsdiskussionen” på denna blogg…… vågar inte heller prata med någon. Hur skulle resten av min kandidattid se ut då om man anmäler en lärare för sexuellt övergrepp? Nej tack, då försöker jag heller komma över detta på något sätt, glömma och passera kandidattiden relativt obemärkt istället. Orkar inte med all uppmärksamhet som skulle bli.
Jag är ledsen om du tog min fråga som kritik, den var inte menad så! Jag undrade vad som kan hända, för att jag inte förstod det. Jag förstår att det verkligen inte är en lätt situation, men det är inte heller på något vis ert fel! Jag blir helt chockad när jag läser det ni skriver.
Kan ”Kandidat” i alla fall berätta om du läser i Sthlm? Jag kan skicka en kopia av blogginlägget och kommentarerna till alla sudierektorerna på kirurgikurserna, det kanske skulle sätta litet fart på den interna diskussionen…
Till Kandidat. Vad vore en blogg om inte människor kommenterade, diskuterade, berättade. Jag är oerhört tacksam för att du delade med dig av det du upplevt – du är, som framgick, långtifrån ensam, och det första steget mot att göra någonting åt missförhållanden måste vara att börja tala om dem.
Det vore oerhört mycket mer frustrerande att inte få inlägg om sådant som behöver åtgärdas – min frustration handlar om att jag skulle vilja ge din amanuens en smäll på käften. NU.
Klart att jag fortsätter med bloggen.
Hoppas att du fortsätter med studierna.
Det överraskar mig inte att du just nu längtar efter att vara osynlig – skam brukar ha den effekten… Problemet är att det som så ofta verkar vara fel person som skäms…
Har du sett till att få det stöd du behöver just nu? Om du hade fått malaria hade du antagligen sett till att få hjälp, och jag tycker att det låter som om du behöver ngn som stöttar dig i nuläget.
Rejält!
Var hittar man något stöd? Vem kan hjälpa mig? När man är ledsen hela tiden?
Beror på var du bor, var du arbetar. Företagshälsovården är ofta utmärkt, Previa har ex. vis lång erfarenhet av ledsna doktorer. Psykiatrin på Ersta sjukhus i Sthlm har inriktat sig särskilt på vårdpersonal.
Annars finns det massor av privata psykiatrar/psykoterapeuter som är tänkbara, eller så kan du kontakta någon kollega inom psykiatrin eller annan relevant specialitet som du känner förtroende för och be om hjälp att hitta en lämplig person att vända dig till.
Du ska inte behöva gå och vara ledsen hela tiden – eller hur? Ngt behöver uppenbarligen göras, och oftast är man rätt handlingsförlamad när man är ledsen, vilket gör det extra svårt att söka/få hjälp…